Aftonbladet – 11 oktober 1859, sida 2

Han lade stark tonvigt på ordet nin. Sannerligeno, sade grefvinnan, som sökte dölja den oro hans ord och ton uppväckte bos henne, måste ni icke låta mig följa mrs Burg till Rundle och Bridges. Denna glömska — er fru :är villig att anse den som sådan — måste repareras. Jag har visst ingenting emot-att ni följer henne till Rundle och Bridges,, svarade mannen, och köper henne så mycket diamanter ni behagar och har lust att betala, tillade ban med ett groft skratt. Det blir tids nog för henne att bära juveler, då vi göra besök tillsaråmans, tillade ban; jag vill sjelf se, hvad jag ger ut mina dollars för. De båda damerna sågo ytterligt harmsna och häpna ut — grefvinnan kunde knappt dölja sitt förakt. A propos, vid hvilken tid skola vi komma på er lilla muntration i afton? Lady Melbourg var för mycket verldsdam för att lätt bringas ur fattningen; men äfven hennes sjeifbeherrskning skakades af mannens oförskämda sikerhet. Jag väntar mrs Burg, svarade hon med mycken värdighet, vid hvilken tid hon sjelf behagar komma. Nå, se. det var vänligt — jag gissar att vi inte blifva bland de sista Tillåter ni mig fråg hvilka ni menar med vi?n sade mylady med lämplig förvåving. Min fru och jag, naturligtvis. Gästen satte sig på en af de praktfulla hvilsofforna, lyfte sin lorgnett till ögat och betraktade honom med: den obesvärade nyfikenhet, som vittvade om att hon återvunnit sin sjelfbeherrskning. Min bästa mr Burg,, svarade hon, jag tviflar visst icke på att er närvaro anses som en verklig vinst för hvarje societet — i Amerika; men i England äro vi icke vana vid