Aftonbladet – 11 oktober 1859, sida 2

och skall utgå i alla de fall, som 9 kap. 8 handelsbalken omförmäler; att gäldenär, som icke 3å förfallotid erlägger utfäst ränta, skall å den förfallna räntar utgifva laga ränta, utom i det fåll, att skulden är grundad på löpande förskrifning; i hvilket fall ränta på ränta ej må beräknas förr, än från och med den dag, då gäldenären bevisligen blifvit affordrad den förfallna räntan; : att ränta, som förskottsvis afdrages på skuld, hvarå endast laga ränta får tagas, ej må uppgå till högre belopp än som med beräkning af ränta å förskottsräntan motsvaras af den, enligt lag, vid förfallotid upplupna ränta; att allt straff för ocker förfaller; att, med undantag för de fall, vexellagen bestämmer, bysättningsrätten upphäfves; samt att såväl riksbanken som enskilde och filialbanker må i den ordning, som för ändring af deras reglementen finnes bestämd, kunna komma i åtnjutande af den sålunda medgifna räntefrihet, och att bankerna skola vara förpligtade att, så ofta ändring i räntefoten vidtages, genast, och, äfven derförutan, minst en gång i hvar månad så väl genom Postoch Inrikes Tidningar, som genom någon itidning i den stad, hvarest banken är belägen, kungöra bankens så väl uppsom utlåningsränta samt diskonto. Två af. komitens medlemmar, riksarkivarien Nordström och kapten Mannerskantz, ha reserverat sig mot detta förslag, den sistnämnde dock blott uti en enda punkt, nemligen i afseende på utsökningsrätt för högre ränta än 6 procent för sådan förskrifning för hvilken såsom hypothek blifvit lemnad inteckning i fast egendom. Hr M.-.anser en sådan utsökningsrätt ej böra medgifvas. Hr Nordströms reservation utgör åter ett vidlyftigt utlåtande, hvari ban bekämpar den moderna dogmen om obegränsad frihet vid aftal om ränta. Till stöd för sin mening anförer reservanten både på originalspråket och i öfversättning långa utdrag af äldre författare i finansvetenskapen, hvilkas födelseoch dödsår samt hufvudsakliga skaplynne på föreläsningsmanår samvetsgrannt angifvas. I allmänhet vill det dock tyckas som om hr Nordström icke hunnit följa den finansiella vetenskapens utveckling längre än till och med den 1790 hädangångne Adam Smith. Från den oss närmare kgeande tiden åberopas nästan uteslutande sådana personer, som haft att offcielt utlåta sig öfver ämnet uti det af privilegii-. och monopoliitvång så hårdt insnörda Frankrike, der öfvermäktiga intressen vetat förhindra nästan hvarje framsteg på den ekonomiska lagstiftningens område, och lyckats bjuda trots åt det stora antal utmärkta statsekonomer, som just nämnde land frambragt, och hvilka på det klaraste och mest påtagliga sätt ådagalagt tvångets förderflighet och -frihetens fördelar, ehuru de lika litet förmått besegra de allsmäktiga privatintressena som det lyckats dem att göra sig bemärkta eller tillvinna sig något förtroende hos hr Nordström. Med icke ringa öfverraskning finner man emellertid, att reservanten, då han kommit till tillämpningen, frågat ganska litet efter hvarken de antiqverade auktoriteter, han åberopat, eller de något dimhöljda satser ow penningekapitalets prismassan 0, 8. V., dem han konstruerat. Mången kan tycka, att de inskränkningar, som innefattas i komitåns förslag, icke stå synnerligen väl tillsammans med den förutskickade bevisningen om billigheten och rättvisan af aftalets frihet; men man skall finna att, å andra sidan, hr Nordström, sedan han uppställt en bevisning, som, om den ådagalade någonting, väl skulle ådagalägga att ingen rubbning borde ske i de nu gällande tvångslagarne, likväl föreslår ganska betydliga, ehuru 1 vår tanka olämpliga, eftergifter åt yrkandet på större frihet vid aftal om ränta. Hr Nordströms förslag är så lydande: att räntans eller diskontons belopp vid vexeltransaktioner må helt och hållet få bero af konjunkturen, konkurrensen och öfverenskommelsen ; att för affärspapper eller i allmänhet skuldförbindelser, ställda på-icke aflägsnare förfallodag än högst sex månader å dato, ränta till högre belopp än högst nio procent, beräknade efter år, icke må kunna aj domaren utdömas, äfven om högre ränta vore för skrifven; att, för att kunna få sig sådan högre ränta af domaren tillerkänd, borgenären bör, om skuldebref: vet är af löpande egenskap, visa sig hafva på för fallodagen gäldenären kraft, och, ehvad skuldbrefvet är af löpande egenskap eller ställdt till viss man utsöka gälden sednast å femtonde dagen från förfallodagen, der godvillig betalning ej följt; att, för skuldförbindelser med aflägsnare förfallo dag än sex månader å dato, högre ränta än.til högst sex procent ej må utdömas; att, till. säkerhet för skuldförbindelse, der. högre ränta än sex procent är förskrifven, inteckning : fast egendom ej må beviljas, eller högre än nu sagde ränta utdömas, der sådan inteekning blifvit till un derpant för gäldens fulla återbetalning emottagen; att, der, vid försträckningens utgifvande, afdrag af räntan förskottsvis egt rum, hvad sålunda öfver skjuter den af lag, med hänsigt till förfallotiden högst medgifna ränta bör, der gäldenären det yrkar på hufvudstolen afräknas, så vida ej sådant afdrag särskilt i vissa fall af lag medgifvet är; att ränta på bodmerioch bil-lån må förblifva vid hvad derom nu är stadgadt; att, der ränta ej. är föreskrifven, dröjsmålsränta må efter sex procent beräknas, och skuldebref att inlösas. vid anfordran alltid räknas till denna kate gori; och att, för öfrigt, ansvar för ocker må förfalla, och således fri öfverenskommelse om ränta kunna ega rum, så vidt domarens mellankomst till försträckningens återfående ej påkallas; blifvande det alltså er ny uppmaning för hvarje om sin kredit angeläger man att hålla hvad han i detta afseende utlofvat. Vidkommande förslaget om npphäfvande af bysätt ning för gäld, med undantag af vexelskulder, är det utan tvifvel följdriktigt att, der ränteaftalet är frit! och borgenären alltså dervid får betinga sig så sto! nraemia för färsträckningsrisken cam han cielf finne: