Aftonbladet – 11 oktober 1859, sida 2

eller stort, torde vara an-mera tanKvard. OTRS NESAA Första frukten af finanskomitens verksamhet, ett utlåtande om räntans frigifvande. har i dessa dagar inkommit till regeringen. Med anledning af en af borgareståndet under den 3 Mars nästlidet år gjord framställning i detta ämne hade K. M. till finanskomiten hänskjutit frågan, för att tagas i öfvervägande vid utarbetandet af det betänkande, som komiten erhållit uppdrag att afgifva angående penningeoch kreditväsendet i allmänhet. På derom erhållet föranledande har komitån likväl till särskilt behandling upptagit ifrågavarande angelägenhet och derom afgifvit det särskilta utlåtande, hvilket nu till justitiedepartementet blifvit aflemnadt. Komiterade adagalögga deri till en början, genom en öfversigt af den historiska utvecklingen af andra länders räntelagstiftning, hurusom under sednaste åren, och nästan samtidigt, grundsatsen om ränteaftalets frihet blifvit, i många fall utan inskränkning, inrymd uti den europeiska lagstiftningen, och detta i länder med vida skiljaktiga förbållanden så till industriel riktning och utveckling som till styrelsesätt, lagstiftning och folklynnen. Vidare erinras, att mera än 30 år förflutit sedan här i landet f. d. lagkomiten, på grund af en förbäfflig motivering, som af komiterade återgifves, i sitt förslag till civillag tillstyrkte ränteaftalets fullkomliga frigifvande. Genom en klar och bindande bevisning ådagalägga komiterade derefter äfven för egen del, att likasom allt pris betingas af förhållandet emellan tillgång och efterfrågan, :så bestämmes ock priset å penningar, det är tans storlek, i främsta rummet af samma ständigheter på kapitalmarknaden; att räntefotens medelbelopp således i hvarje land yt terst bestämmes af näringarnes afkastning, och att den enda regel, som i sig innebär både billighet och rättvisa, blir äfven i denna fråga, att låta allting gälla hvad det kan. Komite rade bekänna sig derföre obetingadt till den mening, som vill göra aftalets fribet gällande i vår räntelagstiftning; men ehuru komiterade jemväl tro sig kunna antaga, att denna mening mer och mer hyllas af det allmänna tänkesättet, anse de likväl frågans genomgripande beskaffenhet fordra, att principen endast med varsamhet . genomföres. Borgareståndet omförmäler också uti sin skrifvelse såsom den åsigt, hvilken inom riksstånden syntes stadgad och äfven af allmänna meningen omfattades, alt fri ränta till en början kunde medgifvas för penningelån utan säkerhet af inteckning i fast egendom och för en begränsad tid: af 6, högst 9 månader. Komiterade, som hufvudsakligen sluta sig till denna åsigt, anse sig alltså, med fästedt afseende tillika derpå, att äfven i England och Norge öfvergången till räntans frigifvande blifvit beredd genom. ungefär lika beskaffade stadganden, böra tillstyrka: att, med ändring af 9 kap. 6 och 3 SS handelsbalken, kongl. förordningen den 10 Juni 1341, angående bysättning samt hvad i öfrigt i strid mot nedanstående bestämmelser finnes föreskrifvet, det måtte stadgas: att räntan för lån å viss, ej längre än sex månaders förfallotid skall vara fri; dock att högre än laga räntaej må i fast egendom intecknas; att, om högre än laga ränta är förskrifven att utgå tills betalning sker, den högre rän an ändock icke må kunna utdömas tör längre tid än till förfallodagen,. med mindre fordringsegaren ådagalägger sig hafva å förfallodagen af gäldenären fordrat betalning, om skuldsedeln är af löpande egenskap, samt derjemte, ehvad skuldsedeln är löpande eller endast ställd till viss man, sednast inom en månad från förfallodagen gälden i laga ordning utsöker; att laga rä om hundrade om året a ERIK