Aftonbladet – 11 oktober 1859, sida 2

ligen att i den unäå. skrifvelsen likväl skulle uttalas den önskan, att tjensten måtte ånyo till ansökning ledig förklaras. —— — Kongl, Maj:t har under den 6 dennes oefallt: 1:o att de å flottans marinregementes fanor ed dertill hörande fanspetsar nu befintliga namn iffer skola oförändra e bibehållas, tilldess nya faror behöfva anskaffas, då Kongl. Maj:ts namnebhiffer två C i kors med kongl. Krona öfver och omslatande nummertalet XV i romerska siffror) skall å densamma anbringas i stället för det hittills brukliga chiffret. 2:0 att det å officerar.s och underofficerares vid marinregementet pomponer nu befintliga namnehiffret skall utbytas emot Kongl. Maj:ts ofvan beskrifna eHifter och att denna förändring skall vara verkstäld intill början af nästkommande års vapenöfningar. — Borgareed har i dag inför handelsoch ekonomikollegium blifvit aflagd af: skräddaremästaren. A. G. Löfgren, hattmakaremästaren A. Julius och skomakaremästaren J. P. Miedland. — Vid assistanskontoret äro från och med den 4 till och med den 10 dennes utgifna 2626 lån med 23,358 rdr 50 öre och inbetalda 2373 lån med 21,035 rår rmt. ! — Den undersökning, som af mag. Winqvist vid Upsala katedralskola blifvit begärd rörande den misshandling han som lärare i en af nämnde skolas klasser skulle tillåtit sig mot en af lärjungarne, har nu försiggått, och Upsala-Posten redogör utförligt för handlingarne. Utrymmet medger oss endast att här intaga den berättelse om förloppet, som af hr Winqvist blifvit till eforus afgifven. Den lyder: S Af högvördigste hr doktorn och erkebiskopen anbefalld att afgifva berättelse om förloppet vid det tillfälle, då jag, enligt uppgift i n:r 75 af Upsala Tidning för detta år, skulle hafva sanslöst misshandlat gossen Carl Adolf Oskar Jochmann, får jag härmed i ödmjukhet framställa följande: Tisdagen den 27 September i morgonlektionen 9—10 hade 2:dra klassen geografi. Såsom vanligt voro 12 å 15 gossar framkallade för att under lexans genomgående på en i klassen befintlig större blindkarta öfver Skandinavien utpeka förekommande orter och ställen -— och ibland dessa gossar äfven nämnde C. A. O. Jochmann. Då han härvid visade både ouppmärksamhet och stor okunnighet, tilldelade jag honom med ändan af en rotting, af ett lillfingers tjocklek, hvilken rotting, eljest använd af observator i klassen, jag för tillfället begagnade såsom pekpinne, en enda knackning, ty jag vill ej kalla det för slag, i hufvudet, mindre dock såsom en bestraffning än såsom ett memento till honom för hans visade tanklöshet. Efter några minuter ser jag till min förvåning några bloddroppar, på sin höjd 10 å 12 stycken, amsippFa ur gossens hufvud, dem jag, som satt strax bakom honom, med min näsduk aftorkade, för att icke för denna, såsom jag både då och nu bedömer den, obetydlighets skull afbryta lektionen, hvilket icke heller skedde. Sådan var min behandling af gossen, hvilken behandling väl icke torde kunna rubriceras såsom en sanslös misshandling,, då äfven det, tjugotvå timmar efter händelsen, afgifna läkarebetyget såsom den enda hos gossen befintliga hufvudskada uppgifver en sytlig hudrispa af ungefär en fjerdedels tums längd. Att ens en sådan hudrispa kunde af den ingalunda våldsamma knackningen i hufvudet uppkomma, finner sin förklaring af den omständigheten, att rottingen, som är krokig på den ändan, hvilken träffade gossers hufvud, tillfälligtvis och, jag må väl säga det, olyckligtvis var ojemnt afskuren. För att äfven med några ord bemöta det i tidningsartikeln gjorda påståendet, att gossen skulle hafva i öfrigt väl inöfvat sin lexa, torde jag få upplysa derom, säväl att gossen af sin förre lärare i I1:sta klassen befunnits i detta ämne så svag, att honom i examensbetyg vid vårterminens slut icke kunde tilldelas vitsordet godkänd, som att han af de tre gånger vi denna termin läst detta ämne, och det endast repeterande samma pensum som under föregående läsår blifvit, så att säga, innött, redan erhållit en baklexa och de båda föregående gångerna blifvit både förmanad och uppmanad att använda större flit. Sådant är i korthet mitt öfverklagade handlingssätt, hvilket jag med fullt förtroende öfverlåter till en upplyst och högsinnad styresmans bedömande. Upsala den 4 Oktober 1859. Wilh. Winqvist. Adjunkt vid Upsala högre elementarläroverk. Lektorn vid katedralskolan mag. Uppström, som af eforus blifvit bemyndigad att hålla undersökning i klassen, har äfven, i en särskilt ingifven skrift, framställt saken i samma mildrande dager, och erkebiskopen har slutligen förklarat sig vilja låta den tills vidare bero. — Af alla dessa berättelser om bambuTrör och rottingar, hvartill katedralskolan tid efter annan ger ämnen, tyckes oss åtminstone en slutsats temligen klar, och det är den, att nämnde pjeser borde vara helt och hållet bannlysta inom skolans murar. Det tyckes vara det enda praktiska sättet att bli dessa afstraffningar med blodviten qvitt, då katedralskolans lärare äro förföljda af en så besatt otur, att, om de endast använda en rottingstump till pekpinne och dermed sakta beröra en gosses hufvud, den genast lemnar blodmärken efter sig. Lärarne borde verkligen för sin egen säkerhets skull komma öfverens att lemna de farliga pjeserna i förstugan vid inträdet i klassen. De äro dem tydligen farliga frestare.. Vi hemställa detta praktiska reformförslag till hr Annerstedts begrundande. — Sällan torde några arbeten inom hufvudstaden blifvit drifna med sådan vårdslöshet och saknad af all kontroll som de nu pågående vattenledningsarbetena. Den nytta och trefnad hufvudstadens invånare ha skäl att vänta sig af vattenledningen äro vi ej benägna att underskatta; men det kan med skäl frågas, om de nödvändigt skola köpas för den vantrefnad och verkliga fara till lif och lemmar, hvarmed så väl boendet i närheten af dessa arbeten som det blotta passerandet förbi dem är förenadt. -Tid efter annan ha insändare påpekat, huru wid -grafvarnes, igenläga gande ett tjockt lager af ler och jord qvarlemnades på gatorna, hvarigenom dessa på många ställen efter höstregnet förvandlats till djupa lardsvägar. Detta oskick gick slutligen så långt, att öfverståthållareembetet fann sig föranlåtet att, ehuru i mycket lena och