Aftonbladet – 10 oktober 1859, sida 3

Dj nu dröja med mitt svar, författ ej möjligen gifva !sstarenom anledning till misstydning af ändamålet lermed. 7 Lemnande å sido hvad karakteristik författaren bet yttra om mina goda insigter, min myckna samhetsförmåga ete., såsom ett tomt smicker. yöbarligen endast tillkommet för att, som man sä er, stryka öfver med hartassene, vågar jag tro,vati hin ställning som representant för Noratrakten inunda borde binda mig eller hindra mig från att a min öfvertygelse i jernvägsfrågan, äfven om — vilket dock ej var händelsen, — denna trakt varit i det kongl. jernvägsförslaget på papperet hugnad med jernväg,. -— Nämnde konpgl. förslag upptog,nemlisen, såvidt jäg kubnat fatta, icke någönr jernväg nom hela mitt kommitentskap, hvarken på pappeet ellerannorstädes. Karakteristikförfattaren har junda, vid det mot mig riktade avgreppet, utgått rån ett oriktigt antagande, i det han säger, ati den trakt jag representerade varit i-det kongl. förlaget på paperet hugnad med jernväga — I öfrigt far mitt tillgörande i jernvägsfrågan fullt öfverensstämmande med de åsigter, som af mina kommiltsenter uttalades vid sammanträde i början af Januiri 1857, och dervid alla? närvarahde, med undantag if representanten för Nora stad, voro för jernvätens sträckning söder om Mälaren. Min öfvertygeljei denna för fosterlandet så vigtiga fråga egde illtså, sont mig synes, ett ganska godt stöd ej minIre uti mina kommitterters uttalade åsigter, än ock örnämligast uti det af hr öfversteo m. m. Eric on utarbetade förslag, lika opartiskt och såkrikt som bevisande i detaljer. Att jag enligt andras. omdöme — såsom orden yda — af begär efter gunst drefs in i för mig helt ich hållet nya hjulspår, synnerligen efter en hemresa, ivarunder jag kom i tillfälle att uppvakta kronprin en-regenten, är en lika. kränkande som sannings ös tillvitelse. En sanning är det .deremot att motartiets utskickade mer än en gång sökte öfvertala Hig i jernvägsfrågan — ja, till och med kort före soteringen i förstärkt utskott, ehuru det ej lyckades itt rubba min en gång fattade mening och drifva mig in i nya hjulspår,. Då mitt samtal med kronprinsenregenten egde rum i närvaro af min företrädare Per Persson i Wassland, torde han bäst kunna intyga att detsamma ej rörde jernvägen och dess sträckning; och då dertill kommer att d. s. k. uppvaktlingen inträffade först en tid efter det jag, på förimnämnde sammanträde med mina kommittenter, öppet tillkäbnagifvit, att jag ansåg jernvägens lägsande söder om Mälaren vara för det allmänna förlelaktigast, torde kardkteristikförfattarens insininuition i denna del vara nöjaktigt vederlagd. För att gendrifva uppgiften, att jag blef de kongl. iropositionernas varme beundrare,, behöfver jag dast åberopa bondeståndets protokoller. Af dem kall karakteristikförfattaren, om han vill: göra sig Jesvär, finnna, det jag hvarken vid de kongl. projositionernas remitterande eller vid utskottens i följd leraf afgifne betänkanden på dem spillt många ord, Amt att jag bestämdt aldrig förfäktat någon enda if desamma. Hvad särskilt angår den kongl. propoitionen om statsverkets tillstånd och behof, rörande tillikning i de ordinarie statsutgifterna, var det tvärtm jag, som motionerade: att de anslag, som vid riksdagen komme att beviljas för statsverkets behof utöfver den vid 1854 års riksdag upprättade stålsreg!gring, borde endast förblifva gällande till och med det år, då ny statsregling fastställes ete., samt att alla förhöjningar i lönevilkor, som beviljades embetsoch tjenstemän, skulle i riksstaten uppföras såsora tillfälliga lönebidrag. (Se bondeståndets protokoll 1:sta bandet pag. 223—225); hvarförutan jag flera gånger i speciella fall yrkade nedsättning i äskade anslag. Karakteristikförfattarens yttrande: om mitt förhåliande till Ola Månsson håller lika litet stånd. Af bonodeståndets protokoller styrkes, det jag högst sällan öt mig till Ola Månsson; men då det under diskosionen någon gång inträffade, var mitt motiv helt enkelt, att jag ansåg honom hafva rätt. Nu frågar jig en och hvar, som lärt sig skilja mellan sak och person, om den omständigheten, ätt jag i en och annån fråga delat Ola Månssons äsigter, rimligtvis bör kunna läggas mig till last och berättiga karakteristikförfattaren att, utan alla skäl och bevis, tillägsa mig epitetet Nla Månssons nitiske ;medärbetåre. Om något för landet och det allmänna nytigt förslag väckes och förfäktäs af Per eller Pål, rörer mig icke som representant; — min pligt är ir att opartiskt pröfva och döma. Så är åtminstone min tanke: och då jag sålunda handlar, tror jag mig ej skäligen kunna tillvitas vara hvarken Pers ler Påls nitiske medarbetare. Om karakteristikförfattaren — hvilket jag har anedning antaga -— med den bepositionella sidan menar Örebro-Hult-jernvägsbolåget och dess förespråkare, så är jag vilkorlig medgifva riktigheten af hans påstående, natt alla de förhoppningar detta parti fästat id min person genast: föllo till intet; och för jag öppåt förklara; att jag i så fall känner en sann tillredsställelse att äfven jag i min ringa mån kunnat nedverka till stäfjande af detta bolags nog oförsyna anspråk på att låta staten betala sina misskalsyler och förluster. Då det öfrigå af uppsatsen emot mig innehåller del skyford och tomma fraser, men ingenting i sak, ;ch sålunda af hvarje opartisk läsåre ej Järer kunna mdgå att uppskattas till dess rätta halt, torde det illåtas mig med tystvad förbigå detsamma, öfertygad som jag är, att svenska bönder oeh bergsnän, tack vare allt det goda tryckfriheten medfört, måningom också lärt sig inse, att icke allt som tår tryckt är sanning, utan erfordrar bevis, — nåsot som karakteristikförfattaren, i afseende på de not mig framkastade insinuatioher, hvarken hitintills sittat eller framdeles skall kunna åstadkomma. Stockholm den 16 September 1859. a. Nils Nilsson. Nils Nilsson visar ringa begrepp om opariskhet, då han icke ens kan anse ett erkän:ande, gifvet åt honom sjelf; såsom dikteradi f kärlek till sanningen, utan framkommet at ngalunda aktningsvärda motiver, Han borde unna fatta, att man vid bedömandet af en aans offentliga verksamhet kan finna sig plig