Aftonbladet – 6 oktober 1859, sida 2

kristna lärans införande. Det första kristna templet i Skåne uppfördes i Lund, och de andlige funno snart att de trifdes förträffligt i det då likasom nu bördiga landskapet; som stod i så lätt beröring med det herrliga Seland. Prelaturen försummade sig icke: år 1048 skildes den skånska församlingen från den seländska; af den förra bildades för säkerhetens skull två biskopsstift, det ena med hufvudsäte i Lund, det andra blott en mil derifrån i Dalby. Historien upplyser väl icke om den tidens biskopar sämjades lika godt som vår tids -prelater, men det vissa är, att Dalby ej fick fröjda sig öfver cgandet af mer än en biskop, Zygino, hvilken, då Lunds biskopsstol blef ledig, blef biskop i begge stiften, som. då förenades, en omständighet, som är att lägga märke vid, ifall det på allvar skulle komma i fråga att sammanslå de nu befintliga biskopsstiften. Egino, till börden engelsman, var en kraftfull man och lade grunden till Laurentii-kyrkan, den nuvarande domkyrkan i Lund. Prelaturens makt växte alltjemt, och Lundabiskopen Asker fick af konung Erik Ejegod uppdrag att jemte dennes son Harald Kesia vara. riksföreståndare under Eriks Jerusalemsfärd år 1103. Då på hämnde konungs föranstaltande -påfven skickade kardinal Alberti till Danmark för att utse både erke-biskop och residens för denne, så föll hans val på Asker, för hans utmärkta personlighet, och på Lund bland annat för dess förmånliga läge, aflägset från konungahofvets omedelbara närhet, Alberti var en förståndig man, som begrep att hofluften var skadlig för erkebiskoparne.. Med erkebiskopsstolens förläggande i Lund blef deiåna stad Danmarks andliga hufvudstad, och med tiden växte erkebiskoparnes makt, hvilken derefter ofta kom i delo med konungamakten. Mer och mindre sannt fromma själar, men rika på egodelar, lemnade stora offer till Laureutiitemplet, som snart blef den rikaste likasom bon var den största kyrka i Norden. Då Knut den Helige inrättade Lunds domkapitel, utgjordes det blott af 9 kaniker och en domprost; men, längre fram växte. antalet, utom de .s. k. prelaterna (domprost, dekanus, erkedjekne och kantor), till 30 kaniker, och väl mådde de nog, ty de drogo inkomsten, af inemot 1000 jordegendomar, skänkta för detta välgörande ändamål af. enskiltes -Jemte domkyrkan uppstodo 22 särskilta sockenkyrkor i Lund, och 7 kloster dessutom. Eikebiskopen, som snart började föra hof,-hade också kungliga inkomster, de andliga fäderna lefde friskt undan och dessa jemte alla de fromma,, som till sina själars frälsning och för andra orsakers. skull besökte staden, uppbringade den till stor rikedom. I hela Norden fanns under; tolfte -och! trettonde seklerna etidast en stad — nemligen Roskild — söm kunde täfla med Lund. På. Lundagård hade erkebiskoparne sin boning. Der var ofta härden för det andliga väldets orostiftande anslag :. der alstrades ofta den tvedrägt,som länge uppfyllde landet; Af de 31 Lundensiska erkebiskoparne (den förste Asker, somm mottog biskopsstolen år 1104.— och den siste Torbern Bilde, som dog 1536) hafva egentligen de fyra förstå, framför de öfriga, förvärfvat sig ett minnesvärdt namn. Asker, Eskil, Absalon och Andreas Sunesson, som följde efter hvarandra, innehade erkebiskopsstolen i 119 år. Den förstnämde var först biskop i 15 år och sedan erkebiskop i 33 år. Han invigde den under domkyrkan befintliga kraftskyrkan och deltog i det stora fältslaget vid Fotevik i närheten af Skanör annandag pingst 1134; under hans tid infördes påfvebudet om presternas celibat, och befästades Lund af konung. Erik Emun med en stenmur. Lunds erkebispar delade oftast sin tid mellan kyrkans angelägenheter och. striderna om konungamakten. A dragande kall och embetets vägnar förhjelpte de konungen både uppå och ifrån tronen, allt eftersom den allena saliggörande kyrkans, eller biskoparnes eget intresse fordrade. Äfven i härtåg för kristna religionens utbredande medelst svärdet deltogo åtskilliga af Lunds erkebiskopar med både nöje och framgång. Absalon.benämnes af en gammal författare: Erkebiskop i Lund, biskop i Roskild, konung Waldemar I:s och Danmarks rikes marskalk och öfverste krigsfurste till lands. och vatten. I alla dessa befattningar var han en: utmärkt man. Både denne och ett par andra af Lunds erkebiskopar togo verksam del uti de stora uppror, som bland Skånes bönder utbröto dels i anledning af presterskapets dels konungarnes förtryck och utpressningar. Bönderna ledo: alltid förlust och nedhöggos istor mängd. Å begge sidor utöfvades förfärliga grymheter. Befolkningen måste äfven den tiden varit stor, då bonduppror så ofta kunde utbryta, alltid med den påföljd, att allmogen dervid nedhöggs i mängd. Ehuru redan Sven, en son af Erik Emun, i kriget om danska kronan, tog erkebiskop Eskil tillfånga: och derefter lät upphissa honom i en korg. under, domkyrkans takhvalf, var det först med: Jakob: Erlandsons uppstigande på erkebiskopsstolen (1254) som den egentliga striden började mellan den andliga och verldsliga makten. Denna strid fortgick under flera konungars tid med vexlande framgång och bragte Danmark slutligen i stor nöd. Då konung Christopher år 1257 infann sig i Lund och höll ett sammanträde i domkyrkan, dervid en mängd klagopunkter mot den mäkiige erkebispen Jakob Erlandsson framställdes, vägrade denne att i svaromål ingå, förklarande påfven ensamt vara hans domare, och konungens bref, hvaruti erkebiskopens och hans presterskaps previlegier upphäfdes, betraktades såsom. en tom botelse.. Två år derefter lät konungen gripa erkobiskopen, som bands på är TUR SSR TS a nte VP nt tg Åsa JR JE