Aftonbladet – 6 oktober 1859, sida 2

sin harm för sig sjelf. Ja, ännu mera, han uppmuntrade af alla krafter grefvinnans förtrolighet med sin fru, och ej ens åt sin vän och rådgifvare, Albert Mortini r. förtrodde han det raseri, som i hemlighet brann i hans bjerta. Den sistnäm: vide ej förstå detta. Det hade blifvit hans i verlden att observera, och han gjorde det äfven med aldrig tröttad uppmärksamhet i den husliga komedi, som dagligen spelade för bans ögon. Hade Lady -Melbourgs ställning isamhället varit mindre säker — ja, hade den vacklat en enda hårsmån, så skulle han hafva upptäckt eller åtminstone trott sig kunna finna någon lösning på gåtan; men hennes rang var obestridlig, och hennes makes rikedom — hvilken ej tycktes hafva någon annan: vilja än hennes — var en bland de största i riket. Hvad som kunde förmå en så högboren dam att så hängifvet fästa -sig vid Eugenia, det var något, som trotsade äfven hans skarpsin-nighet. Det var ett problem att lösa, och svårigheten deraf väckte hans intresse. Hade han vetat så mycket som hans vän och sammansvurne, så skulle det på intet vis blifvit honom svårt. Kapten Mortimer hade en dag ätit middag med de illa öfverensstämmande makarne; den unga frun hade snart efter middagen dragit sig undan för att kläda sig — lady Melbourg skulle komma och föra henne med sig på operan — och de båda herrarne blefvo såles des lemnade allena med sina vinbuteljer. Nåväl, Brandon,, sade kaptenen, ,hvad tycker du om att lefva i stora verlden? Hm! det kan vara ganska bra, svarade amerikanaren, då du, som är en af de våra, ir med; men det är fördömdt tråkigt att endast vara en åskådare. En åskådarel upprepade den förre; huru,