Aftonbladet – 4 oktober 1859, sida 3

oifna på att höra hans äfventyr, sadlade Tom sin häst och red till Grange, sedan han likväl först, såsom han borde, gjort ett besök bos sin gamle far, skogvaktaren. Vi äro ledsna att behöfva säga, det han gjorde detta besök bra kort, i betraktande af den tid han varit borta på resor, och vi veta knappt, huruvida våra läsare skola finna en antaglig ursäkt för denna försummelse i Noras svarta ögon. Troligen kommer domslutet att bero af deras olika ålder. Ehuru Harold Tracy var ingenting mindre än fri från oro, bemödade han sig dock att synas glad; hans välvilliga natur kunde ej fördraga att hans goda slägtingar skulle finna sin kärlek otillbörlig för hans lycka. Men till trots för alla bemödanden lyste dock hans verkliga sinnesstämning fram och sir Mortimer blef alltmera förvissad, att ehuru ban återfått sin blifvande arfvinge, så var det dock rågonting annat än rang och rikedom som var nödvändigt för den unge mannens framtida lycka, och i stället för att såra honom, gjorde denna iakttagelse Harold ännu kärare för bonom. Den gamle mannen hade cj glömt sina egna lidanden i ungdomen af en likadan orsak, Ehuru såret längesedan var läkt, så fanns dock ärret qvar. Hvad miss Tracy beträffar, kände hon sig alltför uppretad öfver hvad hon ansåg för en nyck af Isahella, att ens vilja syfta på detta förhållande. Att någon flicka vid sitt fulla förstånd kunde gifva hennes brorson afslag ansåg hon vara alldeles oförklarligt — han hade stigit omätligt högt i hennes omdöme efter emottagandet af hertiginnan de Rohans bref, hvilket talade om honom såsom en hjelte. Harold hade för mer än en timma sedan dragit sig undan till sitt rum, dock ej för att gå till hvila, då Tom kom tillbaka. Ehuru Grange ej blifvit nämndt dem emellan, för