Aftonbladet – 4 oktober 1859, sida 3

dels innefatta gudsförs allmän förargelse, och stadfästade icke blott beslaget, utan konfiskerade hela verket. Öfverappellationsrätten i Kiel har nu underkänt öfverrättens dom, förklarat beslaget obefogadt och ålagt ministeriet att betala omkostnaderna. vw ARE Perugias plundring. (Ur Dickens veckoskrift All the year round.) (Slut fr. gårdagsbl.) De första tre eller fyra frihetsdagarne hade gått förbi i Perugia, då man med visshet erfor, att en styrka af tvätusen tvåhundra man marscherade från Rom mot staden. Det blef nödvändigt att få utrönt, hvilka försvarsmedel staden hade att förfoga öfver, samt om det var folkets fasta beslut att låta det få bero på en sirids tillfälligheter. Resultatet af undersökningen var i det förstnämnda afseendet längtifrån uppmuntrande. De hade intet artilleri. Attiotre fogelbössor sammanskrapades, och regeringen var i besittning af trettionio soldatgevär. Ammunitionen var till råga på olyckan knapp, till och med för detta antal gevär. Det. lyckades regeringen att få fyrahundra musköter och ammunition i förhållande dertill från Florenz. På manskap fanns det större öfverflöd än på vapen. Oaktadt åttabundra af de bästa soldaterna voro borta, strömmade folket till de listor, som framlades till påteckning af frivilliga. Såmtidigt cirkulerade, för att pröfva den allmänna sinnesstämningens en adress till Victor Emanuel, hvari han anmodades att öfvertaga diktaturen öfver staden. Denna adress erhöll på mindre än en dag underskrifter af tvåtusen sjelfständiga borgare, hvilka påtecknade sina namn, under det att, såsom de väl visste. de påfliga soldaterna voro på marsch till Perugia — ett antal, som man, såsom juntans medlemmar i sin berättelse med skäl anmärka, med allt fog kan antaga representera hela stadens röster, då man frånräknar de bortovarande samt qvinnor och barn m. fl. Med dessa usla försvarsmedel till sitt förfogande beslöt man sig för motstånd, och man uppgjorde sådana planer, som de förtviflade omständigheterna medgåfvo, att efter bästa förmåga försvara den mycket bristfälliga vallen, hvilken hade en omkrets af ungefär 1!, mil. På de sista tjugofyra timmarne af veckan hade ett dystert rykte spridt sig i byn, nemligen att Perugia, om det besegrades, skulle lemnas till sköfling åt soldaterna. Ryktet upptogs emellertid med allmänt misstroende. Ehuru dålig påfvens undersåter också visste hans regering vara, föreföll det dem dock otroligt att man skulle ha ett sådant barbari i hågen. Att deras uppresning skulle qväfvas med vapenmakt, det visste de noga, att de hade att vänta sig, om deras suverän kände sig nog stark att våga försöket. Men att den kristna kyrkans öfverhufvud inför Europa och midt i det nittonde årbundradet med kallt blod skulle besluta att öfverlemna en stad, hvari det fanns qvinnor och barn, som voro oskyldiga till alla förbrytelser mot honom, åt plundringens osynliga fasor, det förekom Perugias borgare alldeles otroligt. Under natten den 19 kommo emellertid två desertörer från den påfiiga armån till sta: den; och dessa bekräftade det förfärliga ryktet. Slutligen, ett par timmar innan striden började, erfor den provisoriska regeringen, att det otroliga var alltför sannt. Det faktum, att den påfliga regeringen lofvat de usla sammanrafsade legotrupper, utskummet af alla nationer, af hvilka dess såkallade schweizertrupper bestodo, att få plundra staden, inberättades medelst telegrafen af en högt uppsatt person i Rom till en man, som representerade den franska regeringen. I sin berättelse hänvisar juntan till telegrafregistren i och för bekräftelse af detta faktum. Det blef sedermera bekant, att då en del af trupperna vägrade att marschera mot Perugia, förespeglades dem såom ett lockbete formliga löften, att de skulle få plundra staden. Med kännedom om detta förfärliga öde för ögonen är det lätt att föreställa sig, huru den sommarnattens timmar framskredo i Perugia, och med hvad slags känslor makar och föder på morgonen den 20 begåfvo sig till sina poster vid stadsportarne och på vallarne. Klockan var nära tre på eftermiddagen den 20, innan de påfliga soldaterna hunno fram till staden. De hade redan på vägen gifvit en försmak på sin heliga ifver i utförandet af det anförtrodda värfvet. Omkring fem fjerdedels mil från staden ligger en liten by vid den bro öfver Tibern, som kallas San Giovanni. Der bröto de sig in hos en gammal gubbe, som icke i ringaste mån förbrutt sig mot regeringen; en af hans tjenare blet dödad, en annan sårad, huset plundrades, och vinet -i källaren utdelades biand trupperna. En kontribution af 2.000 kronor fordrades af honom, och han bortsläpades såsom fånge. Efter att sålunda ha vädrat blod och upphetsade af vin ankommo de till Perugias förstäder. Der låg en stor klädesfabrik, som först plundrades och derefter uppbrändes. Arbetarne, som sågo medlet för dem att förtjena sitt bröd sålunda ödeläggas, ville försöka släcka elden, men de stöttes tillbaka och re AKER TES SHR 220320 SCA EN NE gifna på att höra hans äfventyr, sadlade Tom js sin häst och red till Grange, sedan han lik-Js