Aftonbladet – 4 oktober 1859, sida 2

nande befattning dermed tills vidare fortfara, elst det är föga troligt, att regeringen skulle comma att derutinnan fatta beslut utan att örst inhemta kammarkollegii utlåtande, då i ullt fall vinsten af tid och besparingen af kolegii möda troligen blefve ganska obetydlig och icke motsvarande äfventyret af ett förhastadt beslut i konseljen. En annan, vida både ättare och sannolikt verksammare utväg att para tid, som komiterade tyckas hafva förvisett, vore den enkla, att i allmänhet inskränka iden att hos Kongl. Maj:t anföra besvär öfver kammarkollegii utslag ifrån 120 dagar ;xempelvis till 30 eller 40. Mot vissa delar af kammarkollegii föreslagna organisation bar en reservant, hr kammarrättscådet. Kinmanson afgifvit en, som det oss syaes välbetänkt reservation, rörande en föränlrad organisation af provinskontoren. Dessa oehandla nu hvar för sig alla frågor från dem mellan fördelta rikets län, samt få sålunda mottaga remisser af kollegii alla eller flesta edamöter i mycket olika ämnen, deruti en ner eller mindre vidlyftig utredning är nödig. ( stället föreslår hr K. att de olika ämnena ndelas och :sammanföras uti nya, för alla län ;emensamma kontor, eller afdelningar, hvilka örestås af tjenstemän, de der kunna deråt ;gna en odelad omsorg. Hvad för detta änlamål skulle kunna ifrågakomma att från provinskontoren utbrytas, vore: alla de ärenden, som i ett eller annat afseende röra statens sårdar, hemman och lägenheter, under egen lisposirion eller upplåtna till boställen; indelningsoch roteringsverket i hela dess vidd; kronans parker och allmänningar; lotsars bostäder och andra förmåner; posthemman och postföring; vägar med dithörande taxor; skjuts och gästgifverier, presträttigheter och pastoraliekonventioner; kronobrefbäring och åtskilliga kommunala besvär; städernas jord och dermed förenade utskylder m. fl.; samt dessutom ett ganska stort antal speciella frågor, angående vissa ställen eller orter m. m. De nybildade kontoren skulle således få åt sig anvisade särskilta ämnen i dessas hela utsträckning till ett eller flera län eller till alla, men de qvarstående delarne af provinskontoren skulle, såsom nu, fortfara att hafva befattning med ärenden endast för vissa af länen. Der borde nemligen qvarblifva frågan om kronans jordeboksinrättning och beriktigande, hemmans skattläggning, skyldigheten och sättet att utgöra räntan och tionde m. fl. sådana ärenden, som ega det närmaste sambandet sinsemellan och med jordeböckerna. Detta provinskontorens förändrade skick skulle medgifva en sådan göromålens fördelning mellan ledamöterna, att hvardera finge emottaga till behandling mer än hittills afskiljda ämnen, äfvensom, i mån deraf, erhålla sina egna kontorsbiträden. En dylik arbetsordning skulle således kunna ställa en hvar af kollegii ledamöter i spetsen för en särskilt förvaltningsgren, hvars vård och utveckling han närmast hade att tillse och befordra. Möjligen skulle ock derigenom ledamöterna tillskyndas en behöflig lindring i sitt arbete. Förslaget skulle äfven medföra en ganska stor förändring i afseende å handlingarnes förvaringssätt. Alla akter till de ärenden, för hvilka nya kontor eller afdelningar borde inrättas, blefve då frånskilda, dit förflyttade och länsvis efter ämnet ordnade samt nya register eiler anteckningar deröfver uppgjorda. Då troligen någon förändring i kammarkollegii organisation och föremålen för dess embetsverksamhet för hvilket fall som helst snart torde blifva nödig, vore det särdeles önskvärdt, om regeringen toge ofvanberörde förslag till en väsentligt förbättrad arbetsindelning under noggrannt öfvervägande. Statskontoret har likasom kommerskollegium, ansetts böra vara ett rikskollegium med en president och tre ledamöter, och detta i ordets allra strängaste bemärkelse, så att icke blott alla vig tigare eller plenimål, -utan jemväl alla andra till statskontoret hörande ärenden skulle kollegialiter behandlas med lika rösträtt för ledamöterna och presidenten samt med skyldighet för minst tre ledamöter, då presidenten är hindrad att vara närvarande, och minst två, då han är närvarande, att handlägga och deltaga i beslut om alla ärenden, med det enda undantag, att en ledamot må, utan föregången föredragning, till vederbörande kontor expediera inkomna handlingar, hvilka böra till kännedom och efterrättelse eller till utlåtande meddelasn. Komitåa har således i afseende på statskontoret helt :och hållet förkastat den för krigskollegium och förvaltningen af sjöärendena (hvilka likväl hafva enhögst vidsträckt förvaltningsskyldighet af allmänna medel) bibehållna suveränitetsprincipen. Chefen istatskontoret, hvilket, egentligen sagdt, icke förvaliar några statsmedel, utan bufvudsakligen verkställer utbetalningar enligt bestämda föreskrifter, har likväl städse ansetts hafva ensam beslutanderätt ända ifrån 1723, då verket erhöll sin instruktion, intill 1849, då, i anseende till ett särskilt förhållande, som misshagade regeringen, chefens myndighet degraderades och det kollegiala behandlingssättet påbjöds. Förgäfves hafva vi uti komitens betänkande sökt upptäcka någon skymt af motiv, hvarföre det skulle vara mera betänkligt att åt afdelningschefer i statskontoret under finansdepartementet lemna :beslutanderätt i verkställighetsfrågor eller dylika ärenden, än att lemna en sådan absolut myndighet i de vigtigaste ärenden åt afdelningschefer, som lyda under krigsdepartementet. För vår del tillåta vi oss vara af alldeles motsatt tanke, eller att den kollegiala behandlingen är vida mer af behofvet påkallad inom sådana embetsverk, Moster EA —— OVR