Aftonbladet – 4 oktober 1859, sida 2

med honom i denna aristokratiska :salong och sett det blå bandet och stjernan på hans bröst, så skulle han hafva tagit honom för en gammal dansmästare. Och dock rann detädlaste franska blod i hans ådror — åtminstone enligt vapenhäroldens påstående — ty han var en Montmorency — en ätt, som alltsedan århbundraden tillbaka antagit denna devis på sitt vapen Dieu aide le premier baron Chretien? — Hjelpe Gud den förste baronen i Kristenheten. — Den siste ättlingen tycktes vara i synnerligen stort behof af hjelp. En stolt, ja, ganska stolt man var monsieur de Montmorency öfver dessa stora företräden. Denna svaghet gaf anledning till ett af Talleyrands verldsbekanta infall. ! Då han var minister vid hofvetiS:t James, under Wilhelm den fjerdes regering, presenterade den snillrike diplomaten åtskilliga af sina ländsmän vid en levgåe, bland andra äfven den ädling, vi nyss föreställt våra läsare, och hufvudmannen för det stora Rothschildska bankirhuset i Paris. Den senare hade helt nyligen blifvit upphöjd i friherrligt stånd utaf kejsaren i Österrike med anledning af vissa finansiella tjenster under en kritisk tidpunkt. De båda namnen hade med afsigt blifvit satta bredvid hvarandra på ambassadörens lista. Siren, sade hans excellens, jag bar den nåden att presentera monsteur de Montmorency, den förste kristne baronen, och monsieur de Rothschild, den förste hebreiskex Georg IV skall med ett fint leende hafva gifvit tillkänna sitt bifall öfver satiren. Konung Wilhelm skrattade högt — en skymf, som den förnämste af Europas kristna ridderskap aldrig förlät. Från den dagen blef hans motvilja emot allt engelskt starkare än någonsin.