Aftonbladet – 3 oktober 1859, sida 3

Perugias plundring. (Ur Dickens veckoskrift All the year roundp.), Underrättelsen om segern vid Magenta gjorde samma plötsliga verkar i påfvestaterna som en gnista i en kruttunna; den ena staden efter den andra i Legationerna. och Ancona-distriktet reste sig såsom på en gifven signal mot det påfliga väldet. Bologna planterade först upprorsfanan. Ehuru svagare och närmare tyrannens arm, följde städerna i Romagnan hastigt efter hvarandra det smittande exemplet. Slutligen vågade äfven det gamla, tappra Perugia, som satt på sin ekbekransade, etruriska höjd och skådade ut öfver Thrasimenes historiska vatten, kasta sitt öde i vågskålen tillsammans med sina syskonstäder. Den 14 Juli 1859 samlade sig Perugias invånare på det stora torget och beslöto, att ej längre åtlyda eller erkänna den påfliga regeringen. Den lätthet, hvarmed enighet åstadkommes samt alla frivilligt deltaga i ep gemensam plans utförande, är ett egendomligt och märkvärdigt drag i de folks karakter, hvilka bebo Italiens gamla municipalstäder. Den har sin rot i den förkristna, jä i många afseenden till och med förromerska civilisationens sociala former, och den har i förunderlig grad motstått allt, som under de sednaste århundradena sträfvat att tillintetgöra den, och ännu alltjemt framträder den, så ofta någon rubbning i det despotiska herraväldets enformiga tryckning gifver ringaste tillfälle dertill. På den klara Junimorgonen representerades staden Perugia på det stora törget af en talrik, men fullkomligt ordningsfull samling af personer, tillhörande alla samhällsklasser. Mängden var till en början nästan tyst, men utbröt i ropen: Viva VUltalia! Viva la guerra! Viva Vittorio Emmanuele! så snart man erfor, att man fattat det allvarliga och farliga beslutet att resa sig mot den påfliga regerin——— — Ven 0