Aftonbladet – 3 oktober 1859, sida 3

fientligheterna. Enså öfvermodig hållning af rebellerna var alltid svårt att lugnt åse; men afseendet derpå, att fredsverket, på hvilket nu arbetats i två år, skulle hafva alldeles förstörts om elden blifvit öppnad, föranledde prinsen att i stillhet afvakta sin tid, hvarigenom barbarerna ännu mera uppmuntrades i sitt öfvermod och de kinesiska soldaternas raseri ännu mera närdes. Just då striden höll på att börjas, hade en båt med ett meddelande från Tantai af Tientsien blifvit afsänd för att ännu en gång varna barbarerna. Dessa hade emellertid icke velat tillåta att skrifvelsen fick aflemnas, utan tvärtom framryckte deras fartyg såsom en bisvärm emot andra fästet på sydsidan, stötte dervid två gånger på jernkedjorna och öppnade, då de derigenom hejdades, sin eld emot de kinesiska batterierna. De kinesiska soldaterna, hvilkas raseri icke längre kunde tyglas, öppnade nu ur alla divisionernas pjeser, stora och små, sin eld åt alla sidor, och densamma hade ännu icke på aftonen upphört. Mer än 20 båtar hade derpå visat sig vid stranden nedanför det södra fästet och barbarerna landsatte en truppstyrka, som formerades utanför vallgrafven, hvarpå de med vallgevär beväpnade soldaterna på dem flera gånger aflossade sina skott. Barbarerna vågade icke öfverskrida grafven, utan kastade sig in i vassen och sköto från detta gömställe. En så mordisk elakhet kunde resa håret på hufvudet, och för att iakttaga statens värdighet samt emotsvara regeringens förväntan, fann man sig nödsakad att låta trupperna uppbjuda sina yttersta krafter i striden. Hang-Fuh, som blifvit stationerad vid Nya floden (såsom det tyckes en med Peiho förenad kanal), satte sig i spetsen för sitt rytteri och fotfolk, så snart han. hörde kanonaden, och skyndade till Taku för att framföra sitt folk såsom reserv på en väg, som låg i fästenas rygg. Likaledes hade finanskommissarien Vån-Yu från Pauting ankommit., I ett tillägg till sin rapport uppgifver prins Sangkolinsin de barbarers antal, hvilka dolt sig 1 vassen, till mer än tusen, och förmäler att man lyckats med tillhjelp af lyskulor så noga rikta kanonerna äfven under mörkret, att de anfallandes skicklighet och styrka slutligen uttömdes och de funno sig nödgade att smyga tillbaka till fartygen. Kinesarne sjelfva återvände först med daggryningen till sina leder. Hopar af barbarernas lik qvarlågo. Man fann 110 sådana lik, utom dem som återfördes till fartygen. Dessutom tog man 41 gevär af främmande fabrik och uniformspersedlar, samt en mängd andra barbariska effekter. Tre båtar hade strandat, och i en af dem fann man en soldat undangömd, hvilken af kinesarne togs till fånga. En annan fånge framdrogs ur kärret. Den ene af dessa har berättat att han vore engelsman, den andra har uppgifvit sig såsom amerikanare, och begge att de under striden kommit med reserven i båtarne från flodstängslet. De hafva uppgifvit truppernas antal till 15 å 1600 man, af hvilka många blifvit dödade, äfvensom att engelske amiralen Hope blifvit sårad, och att fiendtligheterna blifvit företagna endast och allenast på hans föranledande. Hang-Fuh har låtit en officer bevaka fångarne, emedan han är af den tanke, att de kunna framdeles blifva ett medel för tillkännagifvande af fredliga syften. Barbarernan hade haft tillsammans 13 fartyg i elden, och blott ett af dem hade undkommit. De öfriga voro dels sänkta, dels beröfvade sina master och i allmänhet så illa medtagna, att de icke mera kunde komma från stället. I Shanghae hade man plötsligen bland befolkningen iakttagit en bekymmerväckande jäsning. Flera europer hade blifvit dödade eller lifsfarligt sårade; bland andra hr Lay, chef för den nya tullmyndigheten, så illa sårad, att man knappast kunde hoppas på hans återställande. Orsaken till dessa -våldsamheter ansåg man vara att kaptenen på ett franskt fartyg, Gertrude, pressat folk, hvilket han liks väl förnekar. .