Aftonbladet – 3 oktober 1859, sida 3

inkräkta fältet för vår jordiska lycka, hvilket de förbärja så, att hvarken blommor eller frukter der någonsin mera kunna framgå. Hon nekade ej att besöka verldens nöjen, men var der lika ensam som i den djupaste ödemark; ty hon lefde ständigt i sina olycksdrömmar, ögonskenligen omedveten af allt, som omgaf henne, och gäckade alla vänskapens bemödanden att skingra hennes dystra fantasier. Med dem vandrade hon en väg för sig och lyssnade aldrig till några kärlekssånger, huru hänförande sångaren än må hafva sjungit. Den person, som berättade mig hennes historia, hade sett henne i ett sällskap lik en lefvande afbild af den hopplösa sorgen. Det var hjertslitande att se henne vandra der som ett spöke, ensam och bedröfyad, bland den muntra omgifningen, att se henne utstyrd i glädjens och nöjets klädedrägt och dock vara så orolig och lidande, som om hon förgäfves hade sökt insöfva sitt arma hjerta till ett enda ögonblicks glömska af-dess tillvaro. Sedan hon vandrat genom de lysande rummen och deras böljande menniskomassa med utseende af fullkomlig sinnesfrånvaro, satte hon sig på trappsteget till örkesterplatsen och blickade en stund med största likgiltighet på den brokiga scenen omkring sig; derpå begynte hon, med ett sjukt hjertas nyckfullhet att sjunga en liten sorglig visa. Hon hade en ovanligt vacker och omfångsrik. röst, men nu var hennes sång enkel och rörande samt uttryckte en så djup och tröstlös smärta. att den framtvingade tårar hos hela menniskomassan, som tyst och deltagande samlat sig kring henne. En så sann och hängifven kärlek skulle naturligtvis väcka intresse i ett land, som är kändt för sin känslighet och sin entusiasm. Den intog helt och hållet en tapper irländsk officers hjerta, och han hoppades att hon, som varit sin döde älskare så trogen och hängifven, äfven skulle kunna hysa tillgifvenhet för en lefvande. Hon afböjde dock hans uppmärksamhet och svarade på hans böner, att alla hennes tankar och känslor vore upptagna