Aftonbladet – 3 oktober 1859, sida 3

Genua. Ungrarne ropade ett entusiastiskt ?eljen!? för konungen, hvilken anmodade Klapka alt komma till honom, samt bad honom, att på konungens vägnar tacka hans lanismän för deras sympati för Italiens sak. Tillika betygade konungen gin sympati för Ungerns sak och menade att ungrarne borde boppas på framtiden, hvilken ej skulle lerna deras ädla och rättvisa sak i sticket. Klapka upprepade dessa konungens ord för sina landsmän, hvilka gjorde på dem ett djupt intryck. TURKIET. Från Konstantinopel förmäles, att en mängd personer, bland hvilka befunno sig två generaler, blifvit arresterade, i anledning af den förut omnämnda sammansvärjningen mot sultanen. Från Beyrut berättas den 20 Aug. om de blodiga uppträden, som nyligen egt rum uti byn Beit-Mery på berget Libanon, omkring 1 mil från Beyrut, hvarest ett antal europeer vistas under . sommarmånaderna. Striderna föreföllo mellan druserna och de kristna. En drusisk och en kristen qvinna skulle liktidigt hemta vatten ur en brunn, och då den enas kruka dervid sönderslogs, uppkom en ordvexling mellan de båda qvinnorna, bvilken snart öfvergick till hotelser och förbannelser. Qvinnornas män kommo till stället och togo sina hustrurs parti. Från ordvexling skred man till slagsmål, hvarvid vapen användes och den kristne nedföll död för drusens glag. Derefter uppkom en strid mellan de kristna och druserna, hvilken fortfor från kl. 8 om morgonen till kl. 3 på eftermiddagen. De kristna voro beväpnade med sablar, druserna med gevär och en del med klubbor samt stenar. Under denna ohyggliga batalj dödades 42 personer, hvaraf 27 druser och 13 kristna, samt en qvinna och ett barn. Derefter hade druserna, som voro öfvervägande till antalet, och brunno af hämnbegär, om natten lemnat byn, förenat sig med druserna uti andra byar och derigenom bildat ett beväpnadt band, som drog omkring från by till by, med följande lösen: De kristna hafva massakrerat våra bröder, låtom oss massakrera de kristnal, Detta mördarband hade på ett kannibaliskt sätt mördat, bränt och plundrat. Maroniternas biskopliga seminarium, under maronitbiskopen Tobie, blef likadeles plundradt och ödelagdt af druserna. En af dem, hvars namn är Yossouf-Abd-al-Malek, hade stält sig i spetsen för mördarehorden och kringsändt budkaflar till alla druschefer på Libanon, hvaruti krig förkunnas mot de kristna. Druserna uti Beit-Mery läto icke länge bedja sig, utan satte sig genast i rörelse, uppbrände fyra byar och ett maronitkloster uti S:t Jean, sedan de förut utplundrat desamma. :Maroniterna hade emellertid begagnat sig af natten för att öfverallt genom signaler tillkännagifva utbrottet af kriget mot druserna. Tidigt på morgonen dagen derpå såg man uti Beyrut oupphörliga blixtar i bergstrakten, hvilka härrörde från en gevärseld, som underhölls af kristna från Kassavan, hvilka skyndat till Beit-Mery, för att bistå sina trosförvandter. Följande dagen angrep de kristnes förenade styrka druserna samt uppbrände för dem 4 byar och flera moskeer. Europeerna och munkarne uti maronitklostren på Libanon fiyktade till Beyrut, medtagande alla saker af värde, såsom kyrkokärl m. m. KINA. Från Hongkong skrifves den 10 Aug., att vidare underrättelser af vigt icke ankommit angående affären vid Peihomynningen. Man ände der icke heller med visshet något tillförlitligt om amerikanska beskickningen, men trodde att den verkligen afgått till Peking. Underrättelser öfver Petersburg förmila också, att det amerikanska sändebudet befinner sig i Peking, likväl under bevakning. Kapten Vansittart hade aflidit till följd af sina sår, och amiral Hopes tillstånd var betänkligt. Emellertid är nu den rapport känd, hvilken afgafs till hofvet i Peking utaf prins Sangkolinsin, angående tilldragelserna vid Peihomynninger, Barbarernas fartyg hade, utan att lyssna till förnuftiga anvisningar, inträngt i de inre farvattnen och börjat beskjuta de kinesiska soldaterna. Dessa hade deröfver råkat i raseri och börjat angripa skeppen samt förstört dem i en blodig strid, som räckte från kl. 2 middagen till 10 på aftonen, under hvilken barbarerha framträngt ända till vallarne, utan att vilja gifva vika. Om enskiltheterna rapporterar prinsen följande: De rebelliska barbarerna hafva sedan flera dagar betett sig så fräckt, att prinsen icke .kunde förmå sig att derom demna närmare redogörelse. Nogaf, då Hang-Fuh (guvernör i Petschili) skyndat till Pei tang och skrifvit till deras sändebud i fråga om en personlig sammankomst, så hade barbarerna derpå icke fästat något afseende, utan tvärtom upprepat sitt anspråk att alla hinder på floden inom bestämd tid måste vara undanröjda. Under natten efter den 24 hade de i sina små båtar begifvit sig inom jernstängslet och förmedelst bomber förstört två af de stora, tvärs öfver floden spända jernkedjorna samt en stark kabel af kokosnötbast, samt derpå, sedan de stött på det kinesiska vaktskeppet, dragit sig tillbaka. Från kinesarnes sida hade icke något skott blifvit lossadt, utan tvärtom hade de åtnöjt sig med att åter förena kedjorna med hvarandra och åter spärra passagen. Tidigt på morgonen den 25 hade derpå mer än 10 af barbarernas ångfartyg fattat posto utanför stängslet, och tre af dem hadetill och med nedanför det södra fästet stött på pålarne, vid hvilkas öfversta ändar de derpå genom simmare låtit fästa tåg, som utgingo från fartygens akter, och förmedelst hvilka inom sex timmar mer än 10 af dessa pålar upprycktes och bortfördes, under det att alla hissade röda flaggor till tecken att de beslutat öppna