Aftonbladet – 1 oktober 1859, sida 3

Detta samtal egde rum på aftonen, och förtalaren äflägsnade sig snart derefter. Madame de Coureie hade med djup ångest varseblifvit sin makes tilltagande kö d och endast alltför väl gissat orsaken. Det var icke förlusten af bans förmögenhet, som ett enda ögonblick gjorde henne bedröfvad — i hennes bjerta fanns ej plats för så småsinnade. beräkningar — det var förlusten af hans aktning och förtroende, som nära nog förkrossade hennes bjerta. Hon segde ingen vän att råda och stödja sig, och hennes läppar voro tillslutna genom minnet af det fö: flutna, hvilket, ehuru utan brott, hon ej hade mod att uppenbara. . Hur ofta har det ej blifvit sagdt, att nattens stillhet medför bättre tankar! Under degsa timmar af orolig vaka — ty sömnen flydde hans ögon — hade general de Coureie god tid att inom sig öfverväga, ej endast de anklagelser som blifvit honom meddelade, utan äfven den qvinnas karakter, som han v-r på väg att beröfva sitt förtroende och sin förmögenhet och vid hans död kasta hjelplöst ut i verlden.. De förra voro ej bekräftade ger. nom ett enda bevis — den sednare hade allt:d varit värdig, stilla och kärleksfull. Ej underligt då, om den tanken uppsteg inom honom, buruvida ban möjligtvis förhastat sig. Den. störste brottsling dömes icke ohörd, mumlade han för sig sjelf. Jag vill tala uppriktigt med Adelaide i morgon. Det är väl -sannt, att jag hvarken kan se blygselns el!er oskuldens rodnad på hennes kinds men hennes röst skall söga mig om hon blifvit förtalad, eller ej; och den vill jag tro. Men då ban åter påminde sig med hvilken tystnad bans maka emottagit och hört alla insyftningar och beskyllningar öfver sitt uppförande, så återkommo hans misstankar i all sin styrka, och han anklagade sig för att vara