Aftonbladet – 28 september 1859, sida 3

ing, ofruktbar hed, det är allt saker som historie årt väl kan hafva att berätta, men förändringe mt från vild slätt eller sjö till odlad bygd mär kes ej som någon stor förändring i landska pets allmänna karakter der. Ja, om man äf ven skulle framhålla det, att ingen nation verlden skapat och omskapat sin jord såson holländaren, att intet, åtminstone intet euro peiskt land till så stor del af sitt område ä liksom en produkt af menniskans arbete, ä ett konstgjordt land, så står det dock fast, at det holländska landskapet är ett af de enfor migaste landskap i Europa, och det är sådan icke blott till följd af sin ursprungliga be. skaffenhet, utan äfven just igenom kulturens arbete. Ty... få vi menniskör omskapa jorden efter vårt sinne, så passa vi nog på at göra deh enformig, d. v. s. kläda den i den för våra behof bäst passande åkerbruksuniformen, i den ekonomiska hvardagshabiten, för att tala riktigt rationell? svenska. Men på det sättet, så är väl Holland fult, skall man fråga, eller, på sin höjd — ekonomiskt vackert, om man vågar begagna ett sådant uttryck, ett slags utile-dulci ilandskapsväg?... När allt kommer omkring, så är det väl endast en rationelt vacker kofålla, hela Holland; med de beryktade holländska qvarnarne såsom sina enda pieces-de-resistance?? Ja, hvad är skönt?... det är också en gammal fråga. Man kan pådensamma här vid lag ej hafva annat svar än det, att — Holland är vackert i sitt slag. Man må vara huru stor naturälskare? som helst, man må aldrig så mycket upphöja den ?fria? naturen — man skall dock aldrig kunna neka, det icke äfven odlingens skönhet är vacker på sitt vis. Hollands odling är temligen gammal, och Il ålderdomen är i allmänhet ej bekant för att Åse bra ut, åtminstone eji vanlig mening. Men j odlingen är naturens ständiga föryngring, såI dan denna af menniskan Bedrifves. Och holllänska landsbygden ser derföre på sätt och vis ung ut, — åtminstone så länge skörden A växer, och ungdomen har alltid sina behag. Om hösten ser all jord gammal och grå ut. En färd i Holland är således angenäm, om också ej förtjusande som färden genom ett land af ursprunglig, storartad natur kan lvara. För en svensk är det kanske något, ja mycket platt det goda landet. Han befinner sig som på en stor fet pannkaka. Han skall möjligen sakna sina stora ekar; och stenrösena, som derhemma äro hans förargelse, skulle kanske, oth det vore möjligt att få se sådana här, framställa sig för honom i en dager, som skulle fylla honom med hemlängtan. Men -har han aldrig så litet sysselsatt sig med jordens odling, och är han icke alltför. mycket ett vildt barn af en vild natur, — så skall han utan tvifvel snart finna sig försonad med den enformiga, men 1 sin enformighet rika, på detaljer rika milda holländska natuten, der nästan hvarje planta och hvarje vattendroppe vittna om menniskans arbete, och der han, om han äfven. skulle öpska större och mera omvexzlande former, dock sällan stötes af denna naturens förhärjnihg, som så ofta fyller de halfodlade länderna med sina vidriga sår. Också utöfvar Holland ännu fortfarande sin gamla dragningskraft på landskapsmålarne. Vi vilja ej säga, att detta just betyder så mycket numera, sedan den moderna s. k. realismen lärt konstnärerna, att hvarje hästpäron på Jandsvägen är skönt, enligt deras sätt att fatta det sköna. Men hur det än dermed må vara, — det ligger i den holländska åkeroch ängskarakteren, med den omvexling som qvarnstaffaget och trekschuiten och den yppiga trädvegetationen, der sådan finnes, utom kanalerna, bereda densamma, något specifikt idylltäckt, hvilket lika väl som hvarje annan naturscen som helst griper oss på ett särskilt sätt. Det är utan tvifvel detta, som drifvit landskapsmålarne och drifver dem ännu till Ifolland för att måla holländsk natur. Den der själen i naturen, som det är konstnärens sak att blotta, den är i det holländska landskapet af den holländske odlaren sjelf liksom utpräglad. Den är för landskapsmålaren liksom mera tillgänglig. Det synes oss nästan vara omöjligt att måla själlös natur der. Vi nästan anse, att man måste ha en särskilt talang att sudda ihjel naturen, för att det skall. kunna hända målaren något sådant i Holland. Det ser alltså ungt och idylliskt och täckt ut i det gamla Holland? ... Ja, på sätt och vis, ute på den fria bygden, Frågas då, hvad har rädgårdsmästaren gjort för den saken der?... Han skall ja vara intet mer och intet mindre än — naturens officielle skönhetsmakare. Det är ju han som planterar och putsar der ite på landet. Ja visserligen och härmed äro vi inne i sjelfva trädgården, och parken, hvarifrån vår första mera bestämda sy öfver den holländska karakteren skulle agas. Men —när odlingen bunnit mycketlångt, och ordstyckningen länge fortgått, så att de flesta ,dlare hafva sina egna små områden, då blifva andtman och trädgårdsman nästan ett, och len speciella trädgårdsodlingen drager sig då ltmera inom glas och ram, slår sig på hanlel med trädgårdsalster inom städerna och Iröjer på landet qvar endast der och hvar id de större slotten eller landtgårdarne, der tt mera vidtomfattande odlingsarbete gör aretets fördelning nödvändig. Det är så också bär i Holland. Trädgårdsnästarne bär äro egentligen starkast i den så allade drifbusskötseln, utan att dermed förekas dem deras skicklighet i nästan alla arex af den yttre trädgårdsodlingen. I blomterlökodling och fröodling intaga de väl onu första rummet i Europa. Men den el af trädgårdsmästarens verksamhet, hvar-! ha rd a van Ingen må yttra ett ord — ej en blick 1: E