Aftonbladet – 28 september 1859, sida 3

Ingen må yttra ett ord — ej en blick — ett enda tecken, sade Lilini, som med kraft bemästrade sin egen rörelse. Det ädla offret bör icke på dödsbädden smärtas genom kunskapen om det förräderi, som kostat honom lifvet. Den usling, som verkställt detta neIriga dåd, har varit hans läkare för många år och egt hans förtroende — jag kan nästan säga: hans vänskap; döm då huru mycket lenna upptäckt skulle smärta honom.n Nåväl, hvad säger er vän ?, frågade Don Jarlos otåligt, ty Lilini hade ej förmått så rullkomligt: beherrska sin känsla, att icke nåsot uttryck deraf framlyste i bans ansigte. Generalen börde konungens fråga och upplyfte sitt hufvud från örngottskudden. Det skall jag: säga, svarade han lugnt. Han vet, han måste veta att intet hopp finnes mera; jag är döende. Konungen, som med all sin svaghet var beundransvärd för den starka kärlek till sanningen; som aldrig under de största prof förnekar sig sjelf, kunde för sin djupa rörelse endast fatta hans hand. För migl! sade ban gråtande; för min skulll För mitt fädernesland, sade carlistechefen. Jag visste att det skulle sluta så; himlen kunde ej heller hafva förlänat mig en skönare död — om ej på slagfältet, tillade han, i segerns stund. Med den största sinnesstyrka. gaf han derpå sina sista råd åt den furste han så troget hade tjenat. Hans ord voro kraftfulla och öfvertygande, värdiga den man, som yttrade dem. Då han slutat, drog han fram undan sinhufvudkudde ;den plan till fälttåget, söm han uppgjort och lade den i konungens hand. Måtte ers majestät blott finna en man atti utföra denna, sade han, så kan jag gerna dö, Ni skall då återvinna edra förfäders tron.