Aftonbladet – 26 september 1859, sida 2

brytelse. Den skulle icke få några läsare, och sålunda beröfvad sin olycksbådande makt, blefve den lemnad åt sitt öde. Under tryckfrihetens barndom, och i ett land med en ännu ofullkomlig civilisation, kan det emellertid med skäl sättas i fråga, huruvida sådana korrektiver, som de här af oss antydda, skulle kunna i första hand användas, och vi kunna ej klandra ryska regeringen, att den ansett sin uppsigt ännu för en tid vara af nöden. Vi hysa de uppriktigaste sympatier för ryska pressen, men om denna press verkligen skall kunna utöfva ett: behörigt inflytande, så måsta den vinna full frihet och oböroende. Vi önskade få höra ryska folket sjelf tala. Nu förnimma vi det blott medelst vissa ljudmodifikationer. Vi erhålla dess opinioner, men granskade och reviderade; så att vi deraf aldrig kunna draga fullt pålitliga slutsatser. Det är emellertid ingalunda i någon afsigt att vilja häckla eller föreBrå, som vi göra dessa anmärkningar öfver ryska pressen. Måhända kunde man ej vänta sig, att en regering, som nyss var en af de mest despotiska i verlden, skulle på en gång proklamera pressens absoluta frihet. Vi taga reformen så som vi finna den och med all möjlig tillfredsställelse. Det är bekant, att Ryssland eger. författare med talang, och att dess tidningar, om de fortfara såsom de begynt, snart komma att förvärfva sig en fördelaktig ställning inför Europas ögon. Man har äfven sagt oss, och vi äro benägna att tro det, att det i Ryssland finnes tidningsläsare i stort antal, äfven på landsbygden; att deras antal hastigt stiger, samt att frågor, egnade att intressera massan, sådana som den om de lifegnas emancipation, nu der diskuteras utan någon slags häftighet eller oordning. Det påstås, med ett ord, atttryckfrihet eger rum i Petersburg på ett vida verkligare sätt än i Wien; och en så betydande reform bör med tillfredsställelse helsas af frihetens alla vänner i hela Europa., Huru modifikationen af de ryska presslagarne bedömes i Frankrike, synes af följande yttrande af Journal des Debats i ämnet: Vi ha alltid villigt erkänt ryska regeringens lofvärda bemödanden att förbättra rikets inre ställning, samt der medgifva ett visst mått af frihet. Men huru moderat en föregående censur än må visa sig vid tillämpningen, kunna vi likväl aldrig betrakta de tidningar, som äro underkastade en dylik censur, såsom fria. Pressens frihet kan ej grundas på administrationens tolerans. Den existerar icke under annat vilkor än att den är reglerad genom epressiva lagar, hvilka beteckna och bestraffa tydligt uppgifna förbrytelser, och som ej lemna något rum öppet för godtycket. Hvarje annat vilkor för pressen är högst osäkert, och den latitud, som den tidtals kan tillgodonjuta, är, så snart den saknar dessa väsendtliga garantier, ingalunda förtjent af namnet frihet.n Fullt erkännande riktigheten af de åsigter den franske publicisten här framställt, måste man likväl nedgifva, att garantierna för den fria diskussionen äro fullt ut lika bräckliga i Frankrike som i Ryssland, samt att vid jemförelsen emellan det tillstånd, som förut egde rum i Ryssland, och de fordna förhållandena i Frankrike den ryska regeringsåtgärden onekligen måste betraktas såsom ett steg framåt, under det Frankrikes lagstiftning deremot, i hvad som rör pressen, innebär ett ovedersägligt tillbakagående. Anmärkningsvärdt är ock, huru det här anförda yttrandet ur Journal des Dåebats, skrifvet urder intrycket af då gängse förhoppningar om bättre tider för den fria diskussionen i Frankrike, och hvarpå efter ett par dagars förlopp följde en i samma blad införd artikel, som väckte stort uppseende, och hvaruti nödvändigheten af tryckfriheten varmt och värdigt ådagalägges, äfvensom vådan deraf att Napoleons röst numera är den enda, som får höras i landet, efter ytterligare ett par dagar framkallade uti Monitören den bekanta upplysningen om kejsarens afsigter i denna fråga. Der förklaras: nemligen bestämdt; att regeringen ensam är behörig att afgöra, när och i hvad mån pressens granskningsrätt öfvergår till systematisk opposition, och sålunda förtjenar näpst? ; med andra ord, att regeringen är i dylika mål på samma gång part och domare.