Aftonbladet – 22 september 1859, sida 3

mycket som ett i upplösnihg gånget kådaver, ja, ännu mera; ty kadavret skulle snart genom sin vederstygglighet fästa menniskors uppmärksamhet öch blifva bortskaffadt, då deremot dessa soplårskadaver genom urminnes häfd äro fridlysta. De innehafva ock derföre på många gårdar en hedersplats, nästan midt på gården, och detta till och med vid sjelfva Drottninggatan. Huru gläder jag mig ieke åt de rökelser, som till min ära uppsändas från dessa mina altaren! Med cuttröttligt nit nedlägga från morgon till qväll alla husets innevånare der sina offergärder, att af de beständiga tillskotten nya och mig behagliga ångor derifrån må uppstiga. På vissa tider egnar husegaren sjelf åt dessa altaren sin omsorg, då han med flitig skofvel låter röra uti den sköna samlingen samt bortföra dess öfverflöd, för att bereda rum för nya tillskott. Detta kallas att låta tömma soplåren. Sådana dagar äro för mig såsom högtidsdagar; ty då sprider sig rökelsen vida omkring samt stiger upp genom förstugor och fönster, mina fiender till vämjelse, men eder alla mina trogna anhängare till trefnad och gamman. Hura mycket ett sådant förpestande förmår att bereda mig framgång, behöfver jag ej beskrifva; ett barn kan inse det. Derföre hafva ock åtskilliga affällingar från mig öfvergifvit hela soplårssystemet och företagit sig y att hvarje morgon på en viss tid låta husets tjenare samla uti en kärra allt hvad som annars skulle ha blifvit kastadt i låren, hvarefter denna kärra med hela den dyrbara skatten ofördröjligen blir bortförd. Skulle en sådan plägsed allmänt inrota sig, råkade jag i stort bekymmer för framtiden, och vill jag på Jet varmaste uppmana eder, mina kära svin, att icke if sådåna nyhetsmakare låta eder förryckas. Allt rramåtskridande är mig förbatligt. Jag vill ej veta af något annat framåtskridande än mitt eget, och jag är till den grad konservativ, att jag icke ens låter läkarevetenskapen, som af naturen bör till mouvementspartiet, titta mig i korten. Jag har också derföre mitt förnämsta högqvarter i Petersburg. — Tvenne saker af synnerlig vigt hafva inträffat här i eder stad sedan sist tilländalupna arbetstermin, de hafva hos mig väckt mycket bekymmer och jag känaer ett sannt behof att öppna mitt hjerta för eder och söka tröst i edert deltagande. Eder sköna stad har nemligen blifvit offer för ett förderfligt nyhetsnakeri, som på det kraftigaste måste motarbetas. Jag menar dessa fördömda vattenledningsanläggninsar samt arbetena i den så kallade sundhetskomitån, hvilken rmed en djerfhet utan like söker i edert lugna, fredliga samhälle bilda en propaganda för en isynnerhet i England utspridd lära om allmänna saniteten. Liksom dessa vattendränkningsideer vore något annat än blott och bart talande bevis på tidens anda att öfverallt vilja lägga sin näsa i blöt! Jag varnar eder för att på något sätt vara med om den byken samt i allmänhet vara med om några så kallade förbättringar af det beståndande. Edra fäder visste bättre än att fara med sådant, och ändå talar historien med berömmelse om deras bragder. De hade minsann annat att göra än att tänka på småsaker. Det 4r sant, visserligen rasade pesten stundom grymt bland dem, så att de dogo till många tusental, men det skedde derföre, att allt hvad de företogo sig älskade de utföra i stor skala. Andra tider hafva kommit, oroliga tider med förflugna ideer. Förr skötte hvar och en sig sjelf, gaf f-n kommunen, d. v. s. sina likar — hvilket ju ock är enligt naturens ordning det rätta, ty så göra alla djur; men nu yrkas att individen skall lyda de lägat, som kommunen föreskrifver! Bland annat har den der sundhetskomiten vågat yttra, att det vore till mehn för sundheten att hysa svin i en stad. Detta påstående är naturligtvis en pik åt eder; men bryn eder ej derom. Afsigten lyser Klart igenom: man vill utvisa ur staden en mängd af invånarne, er inberäknade, för att sedan kunna trycka ner hyrorna. Hvad äro den der doktor Sköldberg och doktor Carlsson för ena, och för resten hela sundhetskomiten, som helt oförsynt kunna understå sig att yrka på att samhället skall hålla sig snyggt och renligt? Jag frågar: är det icke hvarje menniskas obestridliga rättighet att vara så smutsig hon behagar? Nej, mina vänner! gån som hittills eder väg lugnt framåt, bryn eder ej om dessa projekter, men gören alla möjliga svårigheter för deras realiserande. Jag vet hvad ett äkta kommunalsvin kan göra för att motverka andras bemödanden i detta afseende. Varen eder lika, som I hittills varit hafven! Vår sak är ännu långt ifrån förlorad, ty hvad man än må göra till vår nackdel, så kunna vi dock trygga oss vid en bundsförvandt, som ej sviker, och det är bränvinet. Här supes, Gud ske lof, ännu lika kapitalt söm förr. Så länge det så supes, skall alltid nöd, uselhet, oofdehtlighet och svineri herrska bland den stora massan af folket, och hvad behöfver jag mer för min framgång? Jag går derföre ined gladt mod min framtid -till mötes; och fastän de offer jag tager af staden för hvarje dag ej äro så särdeles mångtaliga, så har jag dock alltid utsigt att genom eder medverkan kunna få skörda desto längre i stället. För hvarje gång ryktet sprider sig i staden om att en familjefar gått bort från sin i armod sänkta familj, en moder från sina späda barn, en lyeklig brud från sin dyrkade make, en förhoppningsfull son från sina åldriga föräldrar, hvilkas stöd han var ämnad att blifva — glädjens med mig och tänken med stolthet: dertill hafva vi förnämligast bidragit.