Aftonbladet – 19 september 1859, sida 2

Från de högt upp belägna fönstergluggarne i det gamla moriska fästet riktade christinos.en väl underhållen eld emot sina fiender och skulle gjort ett fruktansvärdt nederlag bland dem, om icke El Tio Tomas med vanlig klokhet förlagt sina män i skydd af de talrika klippblock, som, stapplade: öfver hvarandra i oregelbundna massor, bildade det vilda och trånga passet, hvilket leder från slättlandet upp åt den majestätiska Sierra del Buisce, högsta spetsen af den bergskedja som delar provinsen i två lika stora bälfter. Carlistgeneralens. order blefvo noggrannt följda af alla utom Tom och William Franklin. Dessa trogna tjenare utsatte sig obetänksamt för de belägrades skott, i hopp att få se en skymt af sina herrar, hvarjemte de sökte uppmuntra dem genom rop, som för det stora afståndet, aldrig hunno fram, och genom tecken, som af samma orsak voro lika omöjliga att förstå. För undan demp, sade Zumalacarregui till grefve Lilini, som stod nära honom, Detta är vansinne. Det är trohet, svarade spanioren allvarigt. Så lugn, som om hans lif varit skyddadt af en förtrollning, gick grefven framåt planen, inom skotthåll för christinos kanoner, der de båda ynglingarne så besinningslöst vågade sina lif, och uppmanade dem att draga sig tillbaka. Se, sade han, då en bomb i detsamma träffade fästets jernport, den ger snart vika. Inom mindre tid än en timma gifves signal till stormning. Viljen I då finna er urstånd satta att bidraga till edra herrars räddning? De här spaniorerna skola. aldrig blifva i stånd att taga fästet, mumlade Willi föraktlig ton. Med feraton Alstonspojkar till bjelp skulle: jag hafva rifvit ned hela rucklet inom hälften af den tid, som nu behöfves för att bemäktiga sig det. Om de våga röra ett enda bår på min herres, hufvud, sade. Tom, nästan ur stånd att tala af harm och sorg, så skall jag -—