Aftonbladet – 17 september 1859, sida 2

spanioren att skaffå några födoämnen till de ras! cell och, hvad som var af ännu störr lindring för dem, skära af snörena, hvarmec de voro bundna, och hvilka ätit in sig i köt tet på dem. Hållen er beredda, sade han; att följ: mig i samma ögonblick jag ger er tecker dertill. Jag har ej glömt min skuld till e och vill, äfven med fara för mitt lif, betal: den. Af hvad jag kan finna, är löjtnanter rädd att blifva angripen af El Tio Tomas som carlisterna kalla honom. 1 denna hän delse — Skola vi blifva de första offren för garnisonens förtviflan och hämd, inföll Harold. Nej, hviskade christinor, jag skall rädda er, På öfversta trappsteget utanför fängelsedörren står en stege — det enda medlet att komma upp på tornets tak. Jag har redan lyckats ätt föra dit något bröd och ett litet vinkärl. Vi behöfva endast draga upp stegen efter oss, så äro vi lika säkra tör anfall inifrån och utifrån: Jag är trött vid krigets, tillade han) sedan min stackars herres död, och skulle gerna vilja tjena i något annat land tilldess bättre tider komma. Båda engelsmännen försäkrade honom, att de i händelse af sin räddning skulle finna godt tillfälle att tjena honom härmed, Det finns ingen större plåga än ovisshet; att vara säker på en olycka, den må nu vara aldrig så stor, ger ej hjertat hälften af de qval, som orons och tviflets ångest förmår åstadkommä. Denna ovisga väntan håller tanken i en pinsam spänning, och tuse.de föreställningar, den. ena rysligare än den andra, uppstå hotande i vår själ. , Ur detta plågsamma tillstånd blefvo fångarne slutligen befriade, just då dagen bör: Jade gry, genom Gil Perez ankomst, Räddadel, sade han och slog upp dörren