Aftonbladet – 17 september 1859, sida 2

icke i något tillfälligt fyte hos högskolornas-funktionärer, utan i deras riktning af begynnelsen och i den akademiska traditionen. Såsom urkunderra visa, har det sydligare universitetet åtminstone icke blifvit oppfördt på frihetens botten. I sjelfva grundläggnins gen har varit alltför mycket pedanteri, alltför många falska färhågor och bekymmer med i spelet, förlitet utrymme för anden, för mycket dressur och uniform; maskineriet har varit alltför tungt, undervisningsmetoden för styf, disciplinen militäris.k. Härifrån kan man. väl härleda alla dessa fenomen af fattigdom på äkta vetenskaplighet, på tankelyftning, på viljekraft, på sedligt-religiös öfverlägsenhet, som gesenligen karakteriserat den akademiska bildningen. Bildningsidealet har också varit så lågt stäldt, att det ej kunnat mana till någon rikare utveckling hvarken af lärarnes möjligen inneboende tillgångar, ej heller af lärjungarnes bildbarhet. Professorerna ha kommit att stå i ett yttre, mera mekaniskt förhållande till studenterna; kathedern har blifvit än en Pythiastrefot, derifrån dunkla orakelspråk utgått, än en handtverkarestol med sin spannrem och sina scholastiska fabrikater; auditoriet har blifvit ett drifhus för konstgjord, skråmessig kultur, och examinationen ett plågoris i tuktomästarens hand. Sällan har der varit någon inre lefvande vexelverkan.mellan. docentes och discentes, sällan. någon djupare, personligtandelig attraction och således icke heller någon genomgripande inflytelse trån det ena: hållet eller det andra. Härmed vilja vi ingalunda hafva förnekat universiteternas förtjenst om fäderneslandets intellektuela och estetiska kultur, men i etiskt hänseende och i religiöst synes den hafva varit nog ringa — en universel karakters-bildning i stort har icke från våra universiteter utgått. 5; Denna citation må tillika utgöra ett prof på författarens stil för dem; som ej redan känna densamma genom de af sämma hand tecknade Studentminnen. Man har, synnerligen från vissa håll, haft mycket att klandra vid nyssnämnda något uddhvassa teckningar, måhända till en del af den orsaken, att de förekommit alltför mycket iräfande. För vår del ha vi verkligen mindre aktat på den visserligen här och der något för bjert anlagda färgen, än vi fästat oss vid den i grunden milda, älskliga och intressanta författarekarakter, som öfverallt uppenbarar sig midt under skämtets tilläfventyrs med alltför. slösande hand kringströdda kastbollar. I förevarande arbete erbjudes naturligtvis, åtminstone hittills, föga tillfälle att begå synnerligt stora sarkastiska snedsprång; dock ha de ej heller här helt och hållet uteblifvit, och svårt häde det ock varit att kunna göra de ofta torra universitetsannalerna njutbara, utan att här och der skyla dem i ett humoristiskt draperi. Vi tillönska emellertid författaren lycka och framgång till fullbordande7af sitt mödosamma verk, och emotse med otålighet de återstående delarne af ett arbete, som är af natur att omfatta icke blott Lunds universitets historia utan derjemte till en stor del det intellektuella Sverges.