Aftonbladet – 10 september 1859, sida 3

Jugnelen sasom andlig OCh vaänmakUug Ul alv för verkliga det goda, och följaktligen såsom äfven sjelf behäftzd med något ondt. Men upphäfvandet (strafandet) af det onda hos det sjelfmedvetande .väse det är icke möjligt genom annat än sättandet (fö gandet) af det goda eller af saligheten, hvardet ena i sjelfva verket är 1 å nödvändigt Med detta evabgelivia slutar B. sin t anser B. att den filosofiska religionslitet kan göra den positwa religionen som den filosofiska rättsläran kan göra den positiva rätteh umbäriig, och han yrkar derföre, att hvarje obehörigt störande af den gällande positiva religionens, utveckling skall ti!lbakavisas lika så väl som hvarje likartadt störande af det genom positiv lag bestämda rättstillståndet. Men han gör en bestämd skilnad emellan att uppträda såsom positiv religionslärare för okunnige och att yttra sig såsom ren vetenskapsforskare till de kunnige. Den som skall göra det förra, bör vara pröfvad af kyrkan och bindas af gifna läronormer; men den som vill och kan göra det sednare, bör lemnas fullkomligt fri i sin verksamhet, emedan han annars måste förfela sin vigtiga bestämmelse. Äfvenledes skiljer B. emellan religionsfrihet, samvetsfrihet, religiös lärofrihet, konventikelfrihet och apostasieller affallsfrihet, hvilkas sammanblandning man i våra dagar vanligen betecknar med ordet religionsfrihet. De tvenne första, som äro blott och bart negativa, måste derföre ock vara fullkomligt obegränsade; men då utöfningen af de trenne öfriga innebär en inverkan på samhället och dess medlemmar, så böra de naturligtvis inskränkas på sådant sätt, att de med dessas förnuftiga ändamål blifva förenliga. Det här uti ingressen gjorda påstående, att nreligionsfilosofien i B—s system väsentligen äfverensstämmer med den kristna religionsläran, förefaller i sanning något vågadt, då man i det följande förnimmer, huru flera af sristendomens för dess alla bekännelser gemensamma grundläror, såsom treenigheten (44). nbelordets giltighet såsom uppenbarelse (46) försoningen (48), gansk: bestämdt förnekas. Vi vilja. här ingalunda ingå i hågon diskussion öfver ämnen, hvilka äro af den natur. att de ej kunna eller böra inofn den politiska pressen diskuteras. Deremot torde detej vars utan intresse äfven för en större allmänhet att undersöka i hvilken öfverensstämmelse framstä!landet af dylika satser står med gäl:ande lag, som från den sidan eljest så gerna iberopas mot hvar och en, som vågar fritt tänka och tala öfver dessa ämnen, samt betydelsen af den råskilnad författaren här uppIrager emellan de rättigheter, som egas af den inför kunniga uppträdande läraren och den, som yttrar sig till okunniga. Att ofvananförda. satser stå i uppenbar strid med de kristna bekännelsernas symbola ha vi redan antydt; att de särskilt och i väsentlig mån skilja sig ifrån hvad som stadgas i vår svenska kyrkas symboliska böcker, torde genast falla i ögonen på hvar och en, som om dessa bekännelseskrifter tagit den ringaste kännedom. tiuru: framställandet och spridandet af dylika äror anses i vissa, beklagligen ännu icke upphäfda lagrum, finner man af en bliek på tryckfribetsförordningens 3 2 moment, jemfördt med missgerningsbalken 1,4. Lika litet finner man hvarken på de anförda ställena eller i det förslag till förordning i ämnet, som sednäst från vår regering utgått, något undantag härutinnan gjordt för vetenskapsmän,. Vi ha smed dessa anmärkningar naturligtvis icke afsett någon den ringaste insinuation om ansvarspåstående emot författaren. Vi lefva lyckligtvis i en tid, då civilisationen växt till en sådan makt, att, orimliga stadganden icke, åtminstone ej af lagens högre väktare, anses böra tillämpas. Och om man äfven här skulle kunna anmärka, att en författare, som först i ett allmäi.t tillgängligt populärt verk och derpå i en ströskrift angriper kristendomens vigtigaste grundläror, härigenom afsagt sig karakteren af en till de kunniga sig yttrande ren vetenskapsforskare, så är likväl den vetenskapliga forskningens fribet en i våra ögon så dyrbar och oförytterlig rätt, att den bör erkännas och försvaras äfven om den skulle befinnas i strid emot p sitiva lagbud. Hvad vi deremot ur praktisk synpunkt måste på det bögsta ogilla, är att förf., sedan ban i det föregående temligen aforistiskt sökt bortresonnera kristendomens grundsanningar, och vidare (49) förklerat sig icke erkänna någon kyrka såsom ett särskilt menskligt samfund. derpå (32) yrkar tillbakavisandet af hvarje obehörigt störande af den gällande positiva religionens utveckling samt att den, som vill uppträda såsom positiv religionslärare för okunniga, bör vara pröfvad af kyrkam och bindas af gifna läronormer. Det vore verkligen intressant att erfara, åt hvilken makt den gällande positiva religonens utyeckling äfvensom pröfningsrätten af lärare med illterat auditorium skall uppdragas. Det heter visserligen, att ifrågavarande pröfningsrätt tillkommer kyrkan, men vi ha ju nyss förut (49) fått lära, att en sådan i egenskap af särskilt menskligt samfund ej :eger någon förnuftsgiltighet, samt att hvarje menskligt samhälle skall vara en kyrka. Då förf. här vidare yrkar, att folkläraren skall bindas af gifna läroformer, under det vetenskapsforskaren deremot bör lemnas .fallkomligt fri i sin verksamhet, så har han här enligt vår tanka något godtyckligt uppgjort: tvenne olika mått för en i grunden enahanda verksamhet. Till en början kan anmärkas, att den skiljegräns, som här finnes utstakad emellan dem, som tala :eller skrifva för okunniga, och dem, som yttra sig inför kunniga, i sjelfva verket torde befinnas temligen sväfvande. Sjelfva uttrycket okunniga och kunniga har en ganska vidsträckt latitud, och skilnaden i fråga om befogenhet emellan en olklärare, som uppträder inför ett blandad! wuditorium, och en professor, som i en brochvr talar till en lika blandad och vida gtörre