Aftonbladet – 6 september 1859, sida 3

så väl den reda uti det framställda diskussionsämnet som den säkra ledning vid sjelfva öfverläggningen, hvilken är egendomlig hos den vidtfräjdade man, som var mötets preses. Man tyckte sig dock erfara den sorgliga företeelsen, att svenska statskyrkan kanske snar! nog går sin död till mötes. Af de vigtigaste frågorna, som framställdes till öfverläggning, riktiga lifsfrågor, kunde icke en enda nöjaktigt besvaras, och, om detta betyder at! den lifsgnista, som ännu finnes qvar uti den kyrkliga organismen, icke kan räddas och bringas till fullare verksamhet, så vore det fåfängt att spilla ett ord på bevarandet och utvecklingen af ett friskare lif. Insändaren utbeder sig att, med åsidosättande. af allt öfrigt, endast få fästa uppmärksamhet på det, som rörer kyrkans organisation i ekonomiskt afseende, för att sålunda efter sin förmåga i någon mån söka att rädda hvad som räddas kan. Många saker försvåra kyrkoreformen. Men om kyrkan icke är definitivt dömd till döden så torde väl åtminstone någon hitta på medel till dess räddning. Insändaren kan det icke; men han önskar dock få i all anspråkslöshet framlägga ett förslag såsom thema för möjligen blifvande variationer. Det lyder sålunda: Om man till: en början håller sig på en inskränktare krets, t. ex. Strengnäs stift, så har man här 230.600 menniskor. Hvarje pastorat kunde innehålla 2500, hvarföre stiftet behöfde fördelas i 90 pastoratermed en prest i hvartdera. Nu finnas i Strengnäs stift 102 pastorater, som i medeltal lemna i årlig afkastniog hvardera 3500 rdr rmt — 357.000 rdr; 82 komministersbeställningar å 800 rdr — 65,600, och biskopens lön 9000, tillsammans 431,600 rdr. De 90 presterna kunde erhålla i årlig lön hvartdera 4000 rdr — 360,000. Aterstå af grundfonden 71,600 rdr. Om nu rättighet att taga afsked vid fyllda 65 år medgifves, så behöfde man pensionera t. ex. 16 med 2000 rdr för hvardera — 20,000 rår. Återstå 31,600. Häraf kunde pension lemnas åt 60 enkor å 400 rdr — 24,000. Aterstå 27,600 rdr. Biskopens lön å 12,000 rdr. Återstå 15,600 rdr rmt. Med antagade deraf att presten befrias ifrån att vara bonde och dessutom allting annat, som såväl staten som enskilta personer på en senare tid påbördat honom gratis, får man dock medgifva hans behof af ett boställe med endast obetydlig jordrymd för sina mest nödiga hushållsartiklar: hvilka boställen, om man noga ransakar de ecklesiastika tillgångarne,icke torde vara svåra att erhålla. Strengnäs stift eger .åtminstone 35,000 rdr s. k. caducmedel, som tillsammans med de ofvannämnde resterande 15,600 gör 100,600 rdr. Med detta reformförslag stöter man dock emot här och der. Huru, frågar man, vill man bära sig åt med kyrkorna, hvars omflyttning blefve en följd? Nåväl, de största pastorater inom stiftet äro: Vestra Wingåker af 7000 invånare ock 2 ordinarie prester med högst olika aflöning. Hvarföre icke så gerna 3 ordinarie prester med -lika lön vid samma kyrka? Nyköping, Nicolai, Allhelgona och Svärtuna af 8,847 innevånare kunde hafva 4 ordinarie prester med lika lön vid samma kyrkor. Eskilstuna, Kloster och Forss af 5694 innevånare kunde hafva 3 prester med lika lön vid samma kyrka. Örebro, Ånsta och Längbro med 7903 innevånare kunde hafva 3 ordinarie prester med lika lön: vid samma kyrka 0. s, v. med de större -pastoraterna. De medelmåttiga och mindre kunde efter omständigheterna utan särdeles olägenhet sammanjemkas så, att folkmängden i hvarje pastorat blefve c:a 2550. Ett sådant pastorat sunde erhållas vid omkring 30 års ålder, i stället för närvarande befordringssätt, som fordrar 60 år, och om tiden emellan 30 och 65 år. utgör menniskans kraftfullaste ålder, så bör dupplering understundom icke vara särdeles afskräckande. Att på en gång jemna. allt lär väl vara nära nog, omöjlgt. Tiden: gör väl ock något, endast den får hjelp att börja med. Man bör icke glömma prestens befrielse från de verldsliga bestyren. Det är ett icke obetydligt fel uti statens hela organisation att hafva många embetsmän med ringa aflöning. Hvarföre icke då hellre iuskränka antalet, hvarigenom man med ganska tillräcklig aflöning lika fullt finge embetsmän äfven för förvaltningen af sådana civila göromål, som nu blifvit kastade på presten, men som egentligen tillhöra staten? De kunde öfverlemnas åt kronofogden eller häradsskrifvaren, efter indragning af endera: Myntfoten är ock ett reformhinder, menar man. Attpå en gång stifta en lag, som gäller passande för alla tider, är en omöjlighet. Och hvad äro de nu brukliga konventionerna emellan presten och församlingarne annat än en lag för några få år, 25, 30 å 50, som efter denna tid måste förändras, om så behöfs. Dessutom kunde ju allt för väl spanmålslön bestämmas, svarande emot 4000 rår efter närvarande myntfot, alltid utgående af staten, cke af församlingarne. Den föreslagna lika aflöningen är ej nyttig, invändes vidares Den närvarande olika aflö: ningen gör presten till er lycksökare, som icke har lust att länge stanna qvar uti en församling, gör honom dliknöjd att genomskåda och afhjelpa dess förnämsta behof, öfverlemnande detta åliggande åt efterträdaren