Aftonbladet – 6 september 1859, sida 3

Ja, det kan också vara likgiltigt, inföll bankiren, sedan mångfaldiga gissningar blifvit framkastade — såvida ban icke uppkallar Marmaduke Burg ur sin graf.o Detta yttrande framkallade allmänt löje — ty Marmaduke hade länge varit räknad bland de döda af alla, som kände honom. Detsyntes derföre vara föga troligt att-han någonsin skulle framstå, för att förneka den äfventyrare, som olagligt tillvällat sig namnet af ang son. NIONDE KAPITLET. Sedan general Trelawney väl förvissat sig om att miss Cheerly verkligen var dotter till hans ungdomsvän och fullt värdig att väljas till sällskap åt hans älskade barn, sökte han på allt sätt befrämja en förtroligare bekantskap dem emellan. Såväl han sjelf som Isabella hade yttrat en önskan att den faderlösa unga flickan skulle bo på Grange, ett förslag som likväl Emma, tacksamt men bestämdt, afslog. Hon kunde icke lemna den anspråklösa, tillgifna vännen, följeslagerskan under hennes fängelsetid, den trogna, outtröttliga vårdarinnan under hennes sjukdom. Detta skulle hafva förefallit henne både hjertlöst och otacksamt. : Hennes nya vänner uppfattade lätt bevekelsegrunden till hennes vägran, och aktningen för hennes finkänslighet ökade den ledsnad de erforo öfver afslaget. För Isabella var detta förtroliga umgänge med en jemnårig vän, hvilken hon kuide meddela hvarje tanke — sorgsen eller glad, — bvarje känsla och saknad, högst välgörande; et återgaf hennes sinie spänstighet, kinden vörjade åter färgas af en fin rodnad, och Eugenia fann sig hafva skäl till sten fruktan, att den hjertlösa plan. hon uttänkt, till att förstöra sin 8ysters lycka, skulle omintetgöras. Vi behöfva således ej säga, att hon kände en bitter ovilja emot miss Cheerly och bemötte henne, så ofta hennes far ej var närvarande, med denna beskyddande nedlåtenet, som för ett finkänsligt sinne är mera Sox