Aftonbladet – 3 september 1859, sida 2

de för längesedan lärt sig att inse af dess nöjen. Det r någo ting ytterligt ödsligt uti att återvända till ett bem, der en kär anhörig saknas. Välkomsthelsningen förefaller så kall och meningslös, ögat söker förgäfves den som är borta; hemmet har mistat sin trefnad och den toma platsen vid härden fyller vårt hjerta med saknad. Till och med miss Tracy, med alla sina egenheter af en sedesam, gammal flicka, saknade sin brorson. Det är väl sant, att middagsklockan numera icke ljöd på obestämda tider, men måltiden var tyst och ledsam; hon saknade Harolds lifliga samtal och glädtighet. Till en början ansåg hon detta som ett snart förgående intryck. Men då tiden. gaf det allt mer och mer styrka, fann hon att han egde större andel i hennes hjerta än hon ansåg möjligt för någon lefvande varelse att vinna, och. bon kände dubbelt missnöje mot den stackars Isabella Trelawney, som hade kuntnat gifva honom afslag. Denna tids unga flickor,, brukade hon ofta säga med tanken på detta ämne, äro verkligen odrägliga för sitt koketteriv Baronen log endast; han kom väl ihåg bennes egen ungdom. . Miss Tracy hade alltid funnit någonting ytterligt retsamt i sin brors leende, och samtalet slutade vanligtvis med en ordvexling. sJag är säker på att du skulle vilja : svara henne,, tillade den gamla damen något häftigt. Derföre att jag är öfvertygad, svarade sir Mordauont, att den stackars flickan ej af egen fri vilja lekt med Harolds känslor och att hon lider lika mycket som han. Det ligger en hemlighet under allt detta, som endast tiden kan afslöja. Ned, — talaren kallade