Aftonbladet – 2 september 1859, sida 3

verstens ansigte var rödt som scharlakan och ett uttryck af fasa, hälft komiskt, halft allvarsamt låg deröfver. Hvad har händt ? frågade han, mår ni illa? Fråga mig icke något mina vänner,, svarade deras värd, i en ton af djup förödmjukelse, fråga icke. Det vore bäst, om ni ej finge veta det. ODonnels stolthet är krossad — förbi. Jag bör blifva skjuten på morgonen för högförräderi; ty jag har förgiftat både kyrka och stat. Välsignade Sanct Patrik! tillade han med: högsta ruelse, att tänka, det jag har gifvit något: sådant åt en biskop! Jag blir aldrig i stånd att se någon prelat rätt i ansigtetigen. Gifvit, hvad? utropade båda vännerna, hvilka nu började blifva allvarsamt oroliga. Soppan! Soppan t Jag tyckte att ni talade om förgift. Jag har inte hjerta att säga er huru det förhåller sig — och vi, som alla tyckte så mycket om den.; Ofversten, sade Harold Tracy, som en man af ära och som officer är det er pligt mot hans majestät och ministern — att icke ens nämna edra gäster, att uppriktigt säga om någon olycklig händelse har inträffat ... ODonnel suckade djupt. På det-man möjligtvis må finna hjelp derför. Hjelp,, upprepade deras värd, hvad.skulle: det hjelpa ätt taga ur foglarne sedan de: väl äro kokade ? Till trots för ett visst obehag, som de unga gästerna erforo, kunde de ej afbålla sig från löje vid-denna förklaring, som emellertid befriade dem från en vida allvarsammare far-håga. De beslöto dock inom sig, att Tom eller Will för framtiden skulle erbjuda sin hjelp vid matlagningen, ty deras förtroende till -deras värds skicklighet som kock hade: blifvit betydligt rubbädt,