Aftonbladet – 2 september 1859, sida 3

den är ganska klent försedd med framåtgå ende. talanger. Den eger stationära sådana a andra och tredje ordningen, hvilkas olyck är att de af omständigheternas kraf tvinga att framstå i uppgifter som de icke äro vuxna och de framträda synbarligen utan ledning så att säga på slump. De kunna ofta till fredsställa i en eller annan detalj, men öfve det hela hvilar en tyngd, en liflöshet son meddelar sig åt publiken, och kommer de att vantrifvas der. Vi taga oss derföre frihe ten uppmana teaterns styresman att göra der publik, hvilken aldrig upphört att beundr: hans konstnärskap, sig förbunden genom in blåsande af nytt lif i de stelnade formerna och vi tro att den gamla Djurgårdsteatern trots sina halfmultnade väggar och sin min dre tidsenliga både yttre och inre utrustning ännu skall kunna genljuda af månget munter skratt och blifva en valfartsort for efter scc nis a nöjen hungrande öfversomrare? i huf vudstaden. Humlegårdsteatern är af betydligt yngre da tum, och ligger närmare till stadens medel punkt, omgifven af den enda större park son finnes inom hufvudstaden, och som den — kan ske just derföre — inte rår om. Följden deraf i att teatern fått sig anvisad den fulaste platse; i hela parken, stödd emot ett plank, med ut sigt öfver Vestra Humlegårdsgatans ruckel, och utsatt för de brännande solstrålarne, i ställe för att den bort få uppföras mera centralt der den kunnat vara omgifven och beskuggar af de väldiga lindar som utgöra Humlegår dens förnämsta prydnad. Denna teater invig des för några år sedan af hr Stjernström oct inköptes sedermera af hr Andersson, som be tydligt utvidgat och förbättrat densamma. Gö man en jemförelse mellan Djurgårdsoch Humlegårdsteatrarne så måste denna utfall: till den senares fördel, i de flesta både yttre och inre hänseenden. Icke som skulle der senare inom sig sluta några utomordentlig: talanger — dessa växa i våra dagar icke på träd — men det råder ofantligt mycket mera friskhet och lif i dess arbeten, dess repertoi är mera omvexlande och den har förstått ati associera sig med unga och framåtskridande krafter, mera än den förra. I materielt bänseende har den ett fel; gemensamt med alla våra mindre teatrar, den är för liten, den har för mycket fason af en låda för att icke sätta åskådarnesfantasi på de hårdaste prof och göra det omöjligt för skådespelarne att röra sig fritt och otvunget. Det är en af mårga gjord observation, att medan våra sceniska artister tilltaga i omfång, så bibehållas scenerna lika små. som förut, och detta förhållande hotar att slutligen tillintetgöra all möjlig illusion. Hvar träffar man i verkligheten salonger, som fyllas af fyra personer, eller fristående hus så låga, att man kan lägga handen på andra våningens fönsterposter? — Vi föreställa oss att en sommarteater skulle inrättas i en stor, rymlig och behagligt konstruerad lokal, fördelaktig för ljudet och lemmande tillfälle till storartade arrangementer i sceniskt hänseende. En liten teater binder författarn s fantasi och uppfinningsförmåga; hvad skola de våga antyda, då nästan ingenting kan uträttas? En liten teater är framför allt olämplig till sommarteater, emedan den i sanitärt hänseende är skadlig, och emedan ju mindre rummet är, desto plågsämmare måste värmen olifva. I konstnärligt hänseende står Humlegårdsteatern för närvarande i jemnbredd med våra ;friga teatrar af andra ordningen. Ensemblen ir derstädes ganska god, det finnes ingen som egentligen öfverlyser de öfriga, och att detta ir välgörande för det hela, är ensats som ngen torde vilja bestrida. Dess styresman ar på de sednare åren helt och hållet dragit ig ifrån det utöfvande kallet för att i stället gna sig åt det ledande. — och vi tro att letta hans beslut var klokt. En teaterföretåndares uppgift är så mångfaldig, hans verkamhet så delad och hans tid så upptagen, tt det för honom är omöjligt act på en gång vara god skådespelare och oklanderlig dirisent. Humlegårdsteatern har, utom direktöen, ännu en scenisk styresman, hr W. Åhnan, som nitiskt och allvarligt synes hafva ippfattat sin ställning som sådan. Sällskapet itmärker sig för öfrigt genom sin rikedom på inga, fruntimmer, hvilket medför omvexlivg ch nyhet för publiken.: Det finnes ingenting arligare för en teater och för skådespelarne n att låta publiken beständigtse samma peroner, vare sig äfven i olika uppgifter; följlen blir merändels den, att publiken ledsnar fven vid det vackraste ansigte och den mest ofvande talang. Detta synes Humlegårdseaterns ledare hafva insett, och vi lyckönska lem gemensamt till en så god uppfattning af nublikens smak, hvilken visserligen kan vara ågot nyckfull, men som dock icke förtjenar la de förebråelser man vill göra den, Humlegårdsteaterns repertoir -har i allmänet varit ganska omvexlande och åtminstone någon mån uppfyllt de anspråk man kan ga på en sommarteater, hvars anrättningar i Ilmänhet böra vara lättsmälta och gladlynta. Jen har icke så uteslutande som Djurgårdseatern lefvat af-öfversättningar, ty redan i ommar har den gifvit tvenne svenska origialer, samt lärer snart vara färdig. med -det vedje, ett för Humlegården. lokalt stycke af f. till På Gröna Lund), som under de örra somrarne lockat rätt mycken publik. JEn annan gång kanhända återkommande ill en mera speciel granskuing af de krafter, fver hvilka våra båda :sommarteatrar hafva tt förfoga, sluta vi vår uppsats med den önran. at wår mana: Hhäfonddjt ad sla TR