Aftonbladet – 2 september 1859, sida 3

alltid gå med förlust. I andra, större och mindre hufvudstäder, har man fästat en synpnerlig vigt vid att få sommarteatrarne så väl belägna, så stora och luftiga som möjligt; man har omgifvit dem med lummiga trädgårdar, uppfriskande springvatten och locI kande hviloställen; man har slösat på dem alla lyxens och beqvämlighetens skatter, på Jsamma gång som man, genom att på den: nästan uteslutande uppföra muntra och lokala -I stycken, gjort dem till en omistlig förlustelse :; ort för folk af alla slag. I Hos oss är det annorlunda. Ingen af dre båda sommarteatrarne utmärker sig för någon T särdeles skönhet, hvarken i byggnadssätt eller inredning, och för beqvämlighet, frisk lul: Toch omvexling i förströelserna sörjes deticke heller särdeles energiskt af deras styresmän. Vi vilja litet närmare skärskåda dem hva: för sig, och börja således -med den äldsta af dem båda, nemligen Djurgårdsteatern. Denne Å teater, med sitt föråldrade och ruskiga yttre. har onekligen den bästa platsen af dem båda. såsom belägen på den vackra, af alla Stockholmsboer med förkärlek besökta Djurgården. Men för öfrigt har just denna belägenhet varit den boja, som qvarhållit Djurgårdsteatern i det obeqväma ladutillstånd, hvaruti den presenterar sig ännu i dag. Den ärnemligen genom donation öfverlåten åt de Broenska arfvingarne, och får icke ombyggas, emedan efter deras frånfälle platsen åter hemfaller till kronan. Se der hvarföre den ensam motstått all: framåtskridandets impulser, medan allt anna: omkring den bär vittne om en nyare och mera skönhetsälskande tid, undantagande: möjligen Blå porten; som också med skä: kan räknas till de stationära. s Djurgårdsteatern har anor, och dessa båds stolta och lysande. Under Svanbergs och Wildners dagar vallfärdade dit en stor del af hufvudstadens befolkning, lockad af stycken sådana som Rochus Pumpernickel, Gubben i Bergsbygden, Två ord, De undergörande pillerna (parodi på Friskytten) m. fl., hvilka derstädes: gåfvos af för tiden och anspråken ganska utmärkta sångare och sångerskor. Seder mera öfvertogs den af hrr Torsslow och P. J. Deland gemensamt, samt efter ett par år af den förre ensam, som derstädes jemte sin maka skördade många och -stormande triumfer. Vi vilja blott i minnet återkalla stycken sådana som Macbeth, Correggio, Richelivu. Kean, Gustaf Ericson Wasa, Pask let, Michei Perrin, m. fl., hvilka, trots värman och det knappa utrymmet, ditlockade hela massor af åskådare. Detta var den goda tiden, då man längtade efter Maj månad, för att åter få se den lilla teaterns portar öppnas, och för att få hoptränga sig på dess obeqväma bänkar. Detta förhållande fortfor äfven sedan hr Fredrik Deland öfvertagit teatern och sällskapet, bland hvilket funnos många och värderade förmågor. Vid en blick på den repertoir som då bestods denna teater, och hvars fader och egentliga stöd Blanche var, tycka vi oss ännu höra genljuden af de skrattsalfvor som framkallats af Hittebarnet, Magister Bläckstadius, Jernbäraren, Rika Morbror, 1846 och) 1946, samt ännu flera stycken af inhemskt och främmande ursprung. . År 1850 öfvertogs Djurgårdsteatern af hr P. J. Deland, som sedan dess hvarje sommar innehaft densamma med sällan vikande otur. Djurgårdsteatern har nemligen under dessa år haft en ganska fåtalig publik, trots det stora värde som skådespelare i den finare komedin, hans egentliga genre, hvilket man aldrig kan frånkönna dess styresman. Af hela dess repertoir under denna tid hafva egentligen endast tre stycken gjort verklig lycka, nemligen Efter femtio ör, Fröken dela Seiglicsre, och Debutanten och iennes far, hvilka ännu årligen återkomma på dess affischer och alltid skänka den ett fullt hus, och uti hvilka stycken teaterns styresman vunnit ett erkännande så stadgadt och så rättvist, att man gerna går dit för att se honom ensam och ingen annan. Enligt vår tanka hafva vi i de sista orden påpekat skälet till den aftagande ynnest som bos publiken försports för denna teater. Dess styresman synes hafva glömt nödvändigheten af att gifva omvexling åt de nöjen han vill erbjuda sin publik. Så har man år efter år sett försvinna från denna scen de personer som tillvunnit sig publikens ynnest, och under de senare sejourerna har. man haft den sorgliga anblicken af en utmärkt talang, med få undantag, högst illa understödd af sin omgifning. Hvar och en som känner hr P. J. Deland vet att konsten i honom eger en varm och uppriktig beundrare och idkare, och det förvånar derför så mycket mera att han kunnat förbise ett af de förnämsta vilkoren för en teaters bestånd; nemligen dess förseende med friska och af utveckling mäktiga krafter, hvilka åt den kunna eröfra publikens bifall och intresse. Det är isynnerhet på det qvinliga. området som denna teater varit och är vanlottad, sedan dess första qvinliga artist ofta af sjukdom hindrats att uppträda, och deyngre fruntimmersrolerna nästan uteslutande uppburits af styresmannens dotter, hvars talang, den må vara huru omfattande som helst, dock icke gerna kan vara tillräcklig föralla, äfven de mest olikartade uppgifter. Vi tro att en lämplig omsättning och förbättring af personalen skulle för Djurgårdsteatern vara en bättre allierad än de trollkarlar, hvarmed den en och annan gång — liksom i närvarande stund — söker upphjelpa sina fallande aktier. Om vi göra en liten mönstring med Djurgårdsteaterns personal; ingen nämnd och ingen glömd, finna vi att, med undantag at degs styresman och dennes fru, hvilkas värde UR kCl