Aftonbladet – 2 september 1859, sida 2

ock inom kort slut med gamla Svergesisjelfständighet. Ett litet folk, af blott 3 till 4 millioner menniskor, som hyllar en sådan kälkborerlig anda och vid försvaret af frihet och jelfbestånd stannar viå så lilleputiskt tilltagna medel och uppoffringar, det kan absolut icke förblifva ett fritt och oberoende folk, förtjenar ej heller att vara det! Då jag ieke blott tror, utan (huru egenkärt och inbilskt det än må låta och dömas). vet att värt försvarsväsendes ordnande, i den af beväringskomiten påpekade anda, skall ohjelpligt bringa fosterlandet på branten af dess fall, kan jag ej, utan att förråda min medborgerliga pligt, underlåta att höja min röst (ehuru svag den är och huru liten uppmärksamhet den än må lyckas tillvinna sigj emot beväringskomitens olycksaliga förslager. Jag har svurit att med hf och blod försvara bin konung och mitt fosterland; jag vill och skall, så långt förmåga och krafter det medgifva, vara denna min dyra ed trogen; jag skall vid fullgörandet af denna heliga pligt ej skygga tillbaka för något mig personligt hotande ondt, således icke heller för omilda omdömen, hat och förföljelse. Man har äfven förebrått mig att skrifva för vidlyftigt i ämnet. Nåväl! Jag skall söka att fatta mig så kort som möjligt. Om jag emellertid, fattig som jag är äfven på ord, vid sökandet efter sådana rätt kraftiga och öfvertygande, skulle i misshugg använda ett och annat af hvassare, ja rätt skarp egg, så må. sådant ursäktas, då frågan, som de gälla, är så vigtig, för mig åtminstone den vigtigaste af alla, nemligen: frågan om fosterlandets bestånd, dess ära och lycka! Emot de uti beväringskomitens betänkande, under 1:sta, 2:dra och 3:dje punkterna framställda förslag, rörande blott 10,000 mans — omkring hälften at hvarje åldersklass — vapenöfning, beväringsbeskedn och beväringselitern, tror jag mig i ofvan åberopatle uppsats hafva framställt så kraftiga anmärkningar, att dessa förslag ej skola undgå att af hvar man anses förkastliga, såvida ej mina: anmärkningar blifva nöjaktigt gendrifna, hvilket jag dock bar mer än goda anledningar förmoda vara overkställbart. Mycket kunde visserligen bärvid vara att tillägga, men för korthetens skull åtnöjer jag mig för närvarande att endast hänvisa till meranämnde skrift. Uti samma betänkande öfverraskas man af ett nytt förslag (i sanning ej det minst märkvärdiga), som icke fanns omnämndt i förut delgifna hufvudgrunder, nemligen: att under fred, af hvarje års approberade beväringar, 3.000 man må få köpa sig frie från beväringsskyldigheten emot en viss summa penningars erläggande till en s. k. beväringsfond. Beloppet bör bestämmas af konung och ständer och: föreslås blifva 60 rår rmt. — Äfven detta förslag är en från utlandet lånad id6, utgörande ett stort fel — om ock oundvikligt i anseende till förhandenvarande sjukliga förhållanden — vid der tillämpade konskriptionssystemer. Jag har till någon del antydt dessa förhållanden, då i min förra uppsats legnir.gen var i fråga. Att närmare ingå bäruti, blefve för vidlyftigt och dessutom obehöfligt, enär förslaget i och för sig innebär mer än tillräckligt för att ådraga sig den bestämdaste förkastelsedom. I högsta grad egen förefaller beväringsko-mitens suppcsition: att antalet — 10,000 man if hvarje årsklass utaf beväringen — skall fyllas möjligen af frivilliga; då den på samma gång predikar den läran: att man kan ega rätt att emot 60 rdr rmt köpa sig fri från sin. beväringsskyldighet. Orm en så bedröflig lära. skulle finna sympati inom nationen , hvem ville då ej med fattiga 60 rdr köpa sig fri från beväringsskyldigheten , innefattande — utom vanliga vapenöfningar — att under 5 års tid kunna när som helst underkastas en krigares alla mödor, försakelser och lidanden, att under denna tid hafva prygelkäppen hängande öfver sitt hufvud som ett Damoklessvärd och hemma i landet vara stäld under särskild polisuppsigt? Det tyckes vara alldeles: påtagligt att hvarenda beväring sådant ville göra — under sådana förhållanden nemligen. Klart är äfven att bvarenda beväring kan sammanskrapa den behöfliga lilla summan af 60 rdr, hvilken nättopp motsvarar vanliga dagspenningen för de 40 dagar, som öfverhufvud tagas i anspråk i och för vapenöfningarne och marschen från och till hemorten. Således kan man väl som ganska säkert antaga, att alla vilja köpa sig fria; men nu få blott 3000 utföra denna sin vlja. Huru skola då dessa lycklige 3000 utväljas? Kan sådant ske utan en himmelsskriande orättvisa emot de andre? Är det blott penningen, som hädanefter skall tala i vårt land; då vore det väl åtminstone förståndigast, att i vanlig ordning, nemligen genom offentlig och fri auktion. till den högstbjudarde, försälja dessa 3000 fripolletter, då derigenom kunde inflyta mycket penningar til! den der beväringsfonden. Att fosterlandets försvarares antal för hvarje år minskades meå 3000 man, utgörande för de 5 åren ett belopp af 15,000 man, gjorde naturligtvis ingenting; bara man finge in stora hopar af penningar — ty de tala! Redan det, att fosterlandet i farans ögonblick härigenom saknade 15,000 soldater till sitt försvar, torde vara tillräckligt att bryta stafven öfver ett slikt förslag. Visserligen vore det bra att hafva några hundratusental riksdaler i beväringsfonden; men det är i första rummet soldater, som då behöfvas; och finnas icke dessa, så kniper fienden landet jemte den der rika beväringsfonden. Njugg spar och f—n (fienden) tarl! Men, ehuru betänklig denna minskning i nödiga försvarskrafter ock må vara, är detta.