Aftonbladet – 2 september 1859, sida 2

meån, som kan bjuda honom på en fest, lil denna., Talaren rörde om den välluktande anrätt ningen i kitteln med en laddstake, som låg bredvid honom. Skönt,, tillade han och inandades der ljufliga ångan med innerlig förnöjelse. Lu cullus hade aldrig en sådan anrättning på sit bord. Åtminstone hade han aldrig en sådar aptit att äta upp den, och det kommer nä stan på ett ut. Vänta — jag vill sjelf gå och söka upp din herre och hans vän, så är jag säker på att ärendet blir riktigt uträttadt. Svannen I här, mina gossar och sen till att soppan kokar, men hjelp mig först på med min uniform. ODonnel pekade på en blå frack med silfverepåletter som var upphängd i ett träd nära riskojan. Sakta, saktal sade han, i det han med Toms tillbjelp trädde armarne med fjädrar och allt i rocken. Djefvulen vete hvar jag skulle få en annan rock, om denna ginge sönder. Är klädet så sällsynt i Spanien, sir? frågade Tom helt oskyldigt. Sällsynt! upprepade öfversten. Vi hafva mer af den varan än vi kunna använda — skada blott att den är så svår att få fast, då den för det mesta springer omkring på fårryggarne, i skepnad af ull. Det är väfvare som fattas, tillade han allvarsamt, och vårt stål behöfva vi bättre till svärd än nålar. — Sen till grytan, gossar, och hafven ögonen på picaronerna. Hvilka äro de, sir? frågade Tom, som aldrig hade hört det ordet förut. Det är gynnare med en aptit, värre än hvalfiskens som slukade Jonas, svarade officeren, och med samveten derefter, stackars satar I