Aftonbladet – 1 september 1859, sida 3

Fienden trodde, då carlisterhas anförare utrymde kyrkan i andra ändan af staden, att han dragit sig tillbaka. Det var dock endast en låtsad rörelse, för att bedrava den, ty i stället för att tåga tillbaka till bergen, hade han blott gått igenom förstaden och skulle hafva uppnått stridsplatsen obemärkt, om icke eld brutit ut i det gamla fängelsetornet och upplyst-hela denna del af staden. Hjelptruppens ankomst gjordeslag i saken. Rodil och hans trupp drogo sig tillbaka till sitt. befästade läger, och carlisterna återvände till bergstrakten. Då de saknade artilleri, kunde de icke tänka på att behålla staden. Då de voro på väg att lemna stridsplatsen, hörde Will en stöfande suck, och då han vände sig åt det håll, hvarifrån den kom, fick han se fader OCallighan, som blifvit sårad i benet af en förlupen kula. Lemna mig icke här, min son, sade den gamle mannen, att blifva slagtad som ett osjäligt djur af christinos, då de återkomma.n Lemna er! svarade Will. Hvad tar ni mig för? Det är inte på Cumberlands-gätt. Om vi också hafva hårda händer mot våra fiender, så Bära vi ett redligt hjerta för våra vänner. Stöd er på mig. Munken försökte att stiga upp, men detta bemödande var honom för svårt. Han sjönk tillbaka med ett utrop af smärta. För mig blott till något skjul, mumlade han, der jag får dö i frid. Hälften af den carlistiska truppen hade nu marscherat förbi dem. William Franklin betänkte sig ett ögonblick, derefter, bortkastande sin musköt, tog han den sårade mannen på sina armar och bar honom, oaktadt hans tyngd, såsom han varit ett barn. Dej som nyligen. haft. tillfälle. att bevittna hans mod, gåfvo högljudt tillkänna sitt bifall för hans mensklighet.