Aftonbladet – 29 augusti 1859, sida 2

SR VR Put AA fr jag har icke sett detta gifva anledning till nägra skakningar; tvärtom finna danskarne, på grund af erfarenhet, sig mer och mer belåtna med sin grundlag, och endast missbelåtna dermed, att den splittring i nationalitet, som ger rum mellan olika tandsdelar, nödgat tillskapandet af en särskilt representation för monarkiens gemensamma angelägenheter, det s. k. riksrådet, och att man följaktligen måste undandråga ett antal vigtiga angelägenhe ter den danska representationens handläggning. Men en annan omständighet har hufvudsakligen hos mig väckt den åsigten, att en deniokratisk representation ör förordas af dem, som önska en representationsreform, den nemligen, att om vi betrakta de särskilta länderna, skola vi finna att deras budgeter ärv i samma förhållande tunga, som deras representation äraristokratisk. Jag vill först erinra om Frankkes exempel. Vid Napoleon I:s tronafsägelse utjorde den franska budgeten icke mer än 870 mill. francs, men när sedan restaurationen kom med sitt tvåkammarsystem, sin pärsoch deputeradekammare, byggd på hög census, så växte budgeten i den oerhörda grad, att den vid Ludvig Filips fördfifvande utgjorde 1500 millioner, således tilltagande i vida högre proportion än beskattningen. På samma sätt med statsskulden. Den tppgick vid Napoleons afsägelse till omkring 1500 millioner och växte till slutet af Ludvig Filips regering till 4000 millioner. Detta visar inflytelsen af en så beskaffad, förnämligåst af rikedomen tillsatt institution som den franska. Vi veta vidare huruledes i England, som har n aristokratisk representation, der lorderna icke blott ensamme beherrska öfverbuset, utin äfven dominera nderhuset, statsskulden småningom ökat sig i en ofantlig grad, och det är först i samma mån, som man der rönt inflytelsen af de s.k. radikala, som det lyckats åvägabringa någon besparing i statsutgifterna, ehuru dessa visserligen på sista tiden ånyo ökats i följd af krigen. Gå vi åter till de länder, som hafva en mera demokratisk författning, t. ex. Schweiz, finna vi att statsutgifterna äro så obetydliga, att de, i förhållande till folkmängden, icke utgöra mer än hälften mot de staters, som hafva ett aristokratiskt representationssätt, och tillika finna vi, att, under det Schweiz på sin krigsmakt uppoffrar endast 3!, mill., så påkostar det sitt undervisningsverk ända till 4!, millioner. Man finner således att det mera demokratiska elementet, i mån af sitt inflytande, icke blott föranleder till sparsamhet i utgifter, som ingalunda utesluter ett verksamt bevakande af statens intresse, utan äfven lyfter folket till en högre kulturgrad. Jag erinrar mig också nyligen hafva sett i en engelsk tidning, att den ryktibare Cobden, uti ett tal, hvari ban yrkar på en demokratisk utsträckning af valrätten, anför såsom eti af de hufvudskligaste skälen dertill, att om engelska folket finge en mer utvidgad valrätt, tvingades det att göra mera för undervisningen, hvilket är det högsta goda för det uppväxande slägtet. På flera grunder skulle jag således, om representationsfrågan vid denna riksdag kommer före, med min röst nderstödja den riktning, som vill ställa den på en Verve grund, som är förenlig med våra va nor. Den kommer i alla fall icke att innefatta någon allmän valrätt, då till och med det förslag, som man bör räkna för den yttersta vensterns, nemligen Örebroförslaget, uteslutit icke mindre än hälften af Sverges manliga befolkning från valrättens utöfvande. Detta är i korthet de åsigter jag hyllar och .dem jag skulle förfäkta uti denna nationens lifsfråga, om densamma vid instundande riksdag bringas -å bane. Önska -herrarne att jag ger tillkänna min mening i några flera frågor, statsutskottsfrågor eller finansiella, hvilka troligen komma att spela en stor roll vid nästa riksdag, vill jag gerna göra det. Hr Spångberg förklarade å de närvarandes vägnar, att man med stort intresse åhört hr Hjertas såkrika anförande och anhöll at; han ville hafva godheten fortsätta sina meddelanden äfven rörande några andra mera maktpåliggande frågor. Hr Hjeria: I afseende på den ordinarie statsregle: ringen och den vid sista riksdag beslutade allmänna förhöjnicgen af embetsmännens löner vill jag fästa herrarnes uppmärksamhet på att jag hos ridderskapet och adeln anhöll att de förhöjningar, som gjordes i embetsmännens löner, måtte blifva förda i en särskild kolumn i statsräkenskaperna, jå det man vid en kommande riksdag lättare mått: kunna pröf va, huruvida dessa borde undergå än vidare revision. Detta blef icke af statsutskottet och rikets ständer bifallet, men jag omnämner det såsom ett uttryck af in öfvertygelse vid detta tillfalle. Beträffande jernvägarne ber jag att få hänvisa till hvad jag vid förra riksdagen yttrade. Det är sannt att man kan lära ju längre man lefver och blifva: klokare för hvar dag. men min öfvertygelse i afseende på denna fråga är ännu oförändrad. Jag tror, att om vi antaga det jernvägssystem, som är af regeringen föreslaget, ulle vårt land fördjupas i en ganska äfventyrlig skuld. Svenska folket är visserligen icke, efter mitt omdöme, i så dåliga omständigheter, att det icke kan betala jernvägarhe, ty min tro är att det förmår mycket, om man pressar af det allt hvad det har; men det kan icke ske utan Betydliga skatteförhöjningar, och derföre torde det vara skäl å nöja sig tillsvidare med fortsättningen åf de redan påbörjade banorna. Det är äfven en annan fråga, som säkerigen återkommer vid nästa riksdag, i hvilken jag på grund af öfvertygelse ansåg mig böra under förra riksmötefträda på oppositionens sida — frågan om bufvudstadens befästande. Det kan visserligen anses vara en fördel för hufvudstadens invånare om stad befästades och de derigenom vunne en ökad tr; bet; och måhända terde någon kunna invänd: det icke är rätt af en representant för hufvudstaden att motsätta sig ett sådant mål; men jag hysc: den Sfvertygelsen, att representanten i första rummet bör se på det allmännas och endast i andra på hufvudstadens bästa, och jag har derföre icke kunnat anat än motsätta mig anslags beviljande till detta damål. Skälen derföre äro desamma som jag rut på riddarhuset anfört, och de hafva sedermera uf flera omständigheter vunnit än ytterligar: stöd. Vi hafva ryktesvis hört berättas att ett par af vår ildsta och skickligaste ingeniörofficerare yttrat mycset tvifvel om äntlamålsenligheten af det slags beSstningar, som här äro tilltänkta. Vi hafva sett en krist af en militär, som föreslår ett helt annat och nindre kostsamt sätt att befästa vissa punkter omring hufvudstaden. Vi bafva en annan broschyr af n skicklig och insigtsfull militärisk författare, som isar, att om man verkligen vill befästa bufvudstaden ned någon effekt, bör det ske på ett sådant sätt, att let medtager en utgift af 40 millioner... Dessa omtändigheter tyckas ådagalägga, att frågan ännn beinner sig på den punkt, att såvida icke den ytterta fara är förhanden, är det skäl dröja med bevilandet af anslag härtill. Men å andra sidan får nan ihågkomma att det troligen göres stora ansträngingar för att vinna detta mål. Regeringen har relan afgifvit ett förslag, som naturligtvis en och anan önskar genomdrifv,a ty likasom vi känna en ammalt franskt ordspråk, att den franske soldaten är marskalksstafven i sin rensels, motsvarande vårt venska: Det finnes ingen korporal som icke vill bli eneralv, så kan gerna sägas, att det icke finnes nåcn ingeniörofficer, som icke vill vara med om ati ygga en fästning, På dessa skäl kan man således öreställa sig, att det ligger stort intresse iatt genom. rifva denna sak, Jag tror dock att det kan dröjas, tminstone för denna riksdag, med anslag till dessa efästningar; jag har följt ined den yttre politiken ch sett att, oaktadt de tvenne krig som varit, der sigt gör sig mer och mer gällande, att krigen, i anende till den förlust af penningar och blod de medöra, böra såvidt möjligt förekommas, och alla makr förena sig alltmera om nödvändigheten att af öra splittringen genom kongresser. Detta är de tre ora anslagsfrågor, som antagas förekomma vid pästv ksdag, och jag har i korthet i afseende på dem yttrar ja Tänka Måhända bog. 4 se ÄT Från