Aftonbladet – 29 augusti 1859, sida 2

ft An ERS Rd sr AE Ögren att förekomma så stor import af varor, den egentligem största förhöjningen skulle drabba först och främst en mängd varor, som äro nödvändighetsartiklar för landet, det är de större artiklarne: socker, kaffe, bomull, hudar och tobak. Den skulle således dräbba den stora massan af konsumenter, och detäx för enhvar klart, att dylika förböjningar skulle inne bära en ökad beskattning. Jag tror derföre att man bör vara varsam i sådana saker; min öfvertygelse är, att de, som önska större anslag både till jernvägar och befästningar, skola icke hafva någonting emot att gå deras önskningar till mötes, som ropa på förböjningar i tulltaxan, emedan de då skulle få ökad beskattning. Vi.få icke glömma att vi nyligen fått en sådan tillökning på 4 å 5 millioner rdr årligen genom bränvinsskatten. Dernäst får man icke glömma, att om en förhöjning på fabrikater i allmänhet skulle ifrågakomma, torde detta med stor begärlighet begagnas af bondeståndet för att få förändring aftullen på ifsförnödenheter, spanmål, smör, ost och talg, som äro behöfliga för såväl den fattige som rike, således tynger nationen öfverhufvud. Frågan om tullförhöjningar måste således behandlas med den största varsamhet. — Är det något mer herrarne önska att jag skall yttra mig öfver, vill jag med största nöje gå herrarnes önskan till mötes. Jag tror dock, att i afseende på politiska åsigter kan man hafva en ganska tillförlitlig ledstjerna att följa, orå vi ihågkomma att vi lefva i ett kristligt samhälle; att den första regeln i ett sådant bör vara den, som bjuder oss att älska vår nästa som oss sjelfva; och om -man har denna regel för ögonen, skall man deri följa en ledtråd för sitt handlingssätt, som utan tvifvel under närvarande samhällsskick ofta föranleder att man kommer i opposition, men som dock är något att trygga sig till vid slutet och som ingen kan helt och hållet underkänna, emedan den är för gammal och välbepröfvad och läres oss dessutom hvarje söndag af vårt höglofliga presterskap. 1 Hr Ditzinger: Jag bar af åtskilliga bland er, mina herrar, åtnjutit den äran att I önskat uppställa mig såsom eder kandidat vid riksdagsmannavalet, och I hafven tillika gifvit tillkänna eder önskan, att höra mig redogöra för mina åsigter i nägra vigtigare frågor. Jag är beredvillig att gå denna eder önskan till mötes; men jag ber er besinna, mina Her. rar, att jag är ung och hittills icke deltagit i offentliga värf, och j kunnen derföre icke af mig vänta en sådan insigt i dagens frågor som den, hvarpå den siste talaren lemnat prof. Men jag skall dock tills kännage mina åsigter, ty man kan hafva sådana utan att vara förtrogen med hvarje frågas speciali teter. 2 bered Äfven jag, mina herrar, sätter representationsfrå. gan främst bland alla, ty på henne beror Sverges framtid; men jag tror mig icke behöfva anföra så många skäl för att motivera den öfvertygelsen, att en representationsförändring är nödvändig, ty enhvär inser orättvisan deraf, att en så fåtalig del af Sverges inbyggare som adel och prester skall utgöra bälften af representationen. Vi hafva alla sett, huru långsamt det går i Sverge med reformer i anseende till det tungrodda riksdagsmaskineriet; huru de flesta beslut splittras. emedan de skola fattas på 4 kamrar. Jag tror derföre att en representationsförändring, hvarigenom alla representanter blefve af folken valda ombud, skulle vara bättre än den nuvarande representationen, som blott försvaras af de enskilta intressena. Jag får derföretillkännage såsom min åsigt, att om jag blefve riksdagsman, skulle jag efter måttet af mina krafter medverka att söka bringa denna fråga till ett lyckligt slut. I afseende på beskattningsfrågor får jag tillkännage, att min hufvudåsigt är stor sparsamhet med statens medel. Jag skulle vilja anslå dem till ändamål, som jag anser verkligen vigtiga och nödiga, och icke plottra bort dem på en mängd onyttiga saker. Jag tror att vårt undervisningsväsende behöfver frikostigare anslag, men deremot att många andra föremål medtaga väl mycket af statens tillgångar. I afseende på hufvudstadens befästande saknar jag alla specialkunskaper för att bedöma om landet skulle hafva någon fördel deraf; men jag tror mig kunna yttra, att till den stora kostnaden af 20, 30 åa 40 mill. hafva vi icke råd för närvarande. Om vi hafva några tillgångar öfver till vårt försvarsverks förbättrande, så finnes så mycket som ligger närmare till hands, hvarpå man bör använda dessa tillgångar. Jag tror att t. ex. en skärgårdsflotta, utrustad efter nutidens fordringar, både skulle vara hastigare och lättare åvägabragt än Stockholms befästning och i väsendtlig mån ersätta denna genom att hindra en fiende att dstiga på våra stränder. Äfven i många andra seenden är vårt försvarsverk i dåligt skick och behöfver upphjelpas. Våra truppers beväpning t.ex., står mycket efter andra armåers, SJ pre Beträffande jernvägarne, så kan visserligen icke bestridas, att de äro ett af nutidens största och mäktigaste. medel att befordra industrien i ett land. Men i et glest befolkadt land som Sverge bör man dock taga i betraktande, att de äro ett företag, som ej lemnar utsigt till någon direkt vinst, och att de måhända ej ens skola bära sin egen underhållskostnad. Derföre torde man, huru stora de indirekta fördelarne än må vara, dock böra gå varsamt tillväga, då fråga är om att isleda landet i skuld, som våra efterkommande skola betala och hvilket kan komma att blifva dem tungt nog. Till fortsättande af de jernvägar, som redan äro beslutade af rikets ständer, torde dock icke vara skäl att neka medel, men i afseende på jernvägssystcs met i sin helhet bör man vänta tills man fått se -resultatet ef de redan påbörjade. I ett lands hushållning bör icke gå alldeles olika till mot i den enskiltes: man bör icke kasta sig in i allt för mycket på en gång, och det torde icke vara ur vägen att man tillser, huruvida man icke genom klok husållning kan ber ngar att så småningom fullfölja jernvägs an att försänka landet i en äfventyrlig stats t Hr Spångberg hon låta de närvarande. v i afseende på tullfrå a. . Hr Ditzingor: I afscende på tutlbestämmelserna ber jag att få instämma i hvad hr Hjerta yttrat. Jag anser orättvist att en del tillverkningar äro belagda med 5 å 10 och andra med ända till 70 proc. tull; deri ligger någonting orimligt, som väl kan tåla vid jemnakning. Jag ber att med hänseende till den ytta industrien anses hafva af högre tullar få anföra ett yttrande af en fabriksidkare i Stockholm, som för kort tid sedan började en ny fabrikation. Han sade: min fabrikation har icke större tull än 3 proc. på somliga och 5 på andra fabrikater, men om det funnits en skyddstull, skulle jag aldrig vågat lägga ner något kapital på denna rörelse, ty jag hade aldrig varit säker att icke denna tull ändrats. — Just derföre att ingen skyddstull fanns, har jag nedlagt ett kapital derpå, och jag anser mig kunna äfla med utländningen, emedan jag har en del maerialier i Sverge och den således utgör en för andet naturlig industri Jag har anfört detta för tt göra en skilnad mellan industriella anläggningar; let är af vigt att tillse, icke blott att i landet fines industri, utan att der finnes en industri som för andet är naturlig, som följaktligen kan täfla med tländningen och möjligen tillverka något för export. afseende på sidenväfveri t. ex., så är det, då vi cke hafva silke i Sverge och jemförelsevis ett ringa ntal arbetare, som dermed kunna sysselsättas, icke ågon synnerligt stor fördel för landet att sidentyger här ätvas och att deras införsel belägges med hög tull ör att denna industri skall bära sig. Det är naturgt att de folkklasser, som könna begagna denna ara, derigenom betala högre än om den köptes utirån. Arbetarne skulle dessutom finna sysselsätthing töm andra bräncher. FH våra handtverkerier beräffar, så tror jag det är temligen kändt, att värdet f införda handtverksalster verkligen är högst oberdligt, och då hr Hjerta, som haft tillfälle att se tländska tillverkningar, upplyst att handtverkerierna ickehr Ditzinger ville i om hvad han tänkte