Aftonbladet – 27 augusti 1859, sida 2

le öfvertygelse och jag förmodar att denna åsigt deas af de närvarande. Men, mina herrar, hvartill .jenar då den på förhand tillkännagifna åsigten om förekommande frågor? Jo, att afhålla dem, som äro begåfvade med mera insigter, med större förmåga, men deremot med mindre sjelfkänsla, och jag vågar Lillägga med mindre oförsigtighet, från att uppträda som kandidater. Jag motser, att man skall, såsom skäl för affordrandet af en politisk trosbekännelse, hänvisa på andra länders exempel, utan att man likväl dervid gifver akt på de olika förhållanden, som ler ega rum. Der, hvarest man är delad i två skarpt åtskiljda partier, der må det vara i sin orde ning, att opåkallade kandidater träda inom skran sorna för att gifva tillkänna till hvilketdera partiet ie höra; men här, hvarest ingen opåkalladt framträdt som kandidat utan att ha blifvit ifrågasatt af ett örre eHer mindre antal valmän, här är det minst gdt opassande att affordra kandidaterna en s. k. politisk trosbekännelse. Kandidaturens införande vore, oligt min åsigt, första steget till införandet af den partianda, den partisplittring, för hvilken andra länler dyrt fått pligta; och då män här ännu icke delat sig i två mot hvarandra fentliga partier, och då jag hoppas, att det skall dröja länge innan det blir hänlelsen, så kan jag ej för min del bidraga att beforIra, annalkandet af denna föga önskvärda tidpunkt. Öfverste Hazelius: Då jag för min del understödt och förklarat mig anse såsom äkta och sant parlamentariskt det väckta förslaget, att de ifrågasatta ndidaterna skulle inför sina valmän gifva tillkänna sina åsigter i de stora frågorna, så finner jag mig föranlåten att försvara denna min åsigt mot hr professor Wilander. Vore det fråga om något moraliskt tvång, så skulle jag visserligen dela hr Wilanders mening; men då meningen endast varit att vänligen uppmana de såsom kandidater ifrågasatta personer, som kunna vara benägna att gifva sina åsigter tillkänna, att Tåta valmännen få del af desamma, så kan jagej finna, att ett bruk, Som är allmänt uti andra länder med. representativ författning, här kan vara på något sätt otjenligt eller opassande. Det är sannt, att vi ej här hafva partier, i den bemärkelse som i vissa andra länder, der konungamakten är en kastboll i partiernas hand och der det ena gör opposition medan det andra innehar makten, och der detta förhållande vexlar till och med flera gånger om året. Men utan att sådana partier finnas, finnes det likväl i afseende på de allmänna angelägenheterna olika åsigter, som bilda olika politiska karakterer.. Jag tror derföre, att uti ett land, der offentlighet finnes och der representanternas yttranden under utöfningen af deras kall äfven afgifvas offentligen, der kan det ej vara något ondt uti att kandidaterna på förhand göra en offentlig framställning om sina åsigter i afseende på vigtigare angelägenheter. Vore det frågan om att gifva sin tanke tillkänna i specialsaker, kunde professor Wilander, visserligen hafva rätt; ty det bör icke förmenas någon eller läggas någon till last, om han i den eller den detaljen får en annan mening till följd af förebragta skäl. Men detta är icke förhållandet. Man har här afsett endast de stora frågorna i sin allmännelighet. Ingenting kan hindra en person att säga: jag är en vän af en friare handelslagstiftning, af ett friare näringssystem; jag anser en reform af representationssättet önskvärd; jag skall sträfva för undanrödjarndet af våra tunga representativa former, för inrymmandet af hittills orepresenterade samhällsklasser, för en reform af allmänna lagen; je skall påyrka ett förändradt skolsystem; jag skall understödja förslaget om en kommunalförfattning; jag skall ifra mot nya ånslag, som icke äro oundvikligen nödvändiga, o. s. v. Stadgandet i 1 riksdagsordningen afser ingenting annat, än att man ej kan ställas till ansvar annorlunda än enligt grundlagen. Jag är således af en helt annan tanke i afseende på lämpligheten och tillbörligheten af kandidaternas uppträdande än hr Wilander, och då jag sagt, att jag ännu anser det för mycket stridande mot våra vänor för att ha någon utsigt för sig att blifva praktiseradt, så är detta någonting helt annat. Jag kan heller icke finna att det på något sätt strider mot våra former och våra gällande lagar Medan jag har ordet kan jag slutligen icke underlåta att uttrycka min förvåning deröfver, att den motidnär, som påyrkade detta nya sammanträde och lade sig eihöt ett profvals anställande förra gången, ej är här närvarande för att i främsta ritnimet gifva sina åsigter tillkänna, då han, efter hvad man hört, numera förklarat sig villig att emottaga kandidaturen. Hr Fjerta erinrade, att hr Schwan hade föreslagit att nästa sammanträde skulle ;utsättas till måndagen; men då flera af de närvarande ansågo detta vara nog seut, beslöt församlingen, mot hans bestridande, att sammankomma ånyv i dag fredag, å hvilken dag, enligt hvad han genast tillkännagaf, han ej kunde komma tillstädes. -Hans frånvaro torde således vara ursäktad. N Professor Wilander: Om det äfven hos oss vore vedertaget bruk, att kandidaterna uppträdde inför valmännen, så kunde man likväl vara förvissad, att ingen skulle säga: jag är emot framåtskridandet. Man skulle nog förstå att betjena sig af så allmänna fraser, att de lika väl kände gömma en :stockkonservativ och den argaste liberal. Åfgifvandet af sådana förklaringar tjenar till rakt ingenting. Om någon t. ex. förklarade sig icke ämna votera för annat än nödvändiga anslag, så behöfver han ju endast, då det kommer till kritan och det befinnes, att han voterat för den eller den summan, förklara att han icke ansåg detta anslag onödigt. Uppträdandet skulle således icke medföra någon vinst, om man ej inträngde i alla förekommande frågor; och gör man ej det, utan håller sig till allmänna ordalag, så är åtminstone för mig Hela uppträdandet fullkomligt likgiltigt. Skräddaremästaren Ros: Då äfven jag påyrkat kandidaternas uppträdande inför valmännen, så torde det vara min skyldighet att försvara min åsigt. Det har blifvit sagdt, och med rätta, att man hos representanten hade anspråk på en fast karakter, ett redbart väsende, och man har tillagt att hamn äfven borde vara i besittning af statsmannakunskaper. Ja, man har till och med under valordningsstriden yrkat, att äfven valmännen borde vara i besittning af insigter i statsmannavärf, för att kunna välja. Då man bade så :tora anspråk på en valman — det jag visserligen icke har — så är det väl icke alltför mycket begärdt, att det statsmannaämne, som framställes för honom såsom kandidat, skall ega så mycken insigt i statssaker och allmänna angelägenheter, att han kan säga till sina valmän: Jag har i den och den frågan bildat mig den och den öfvertygelsen, och den ämnar jag ock förfäkta,. Jag har dermed icke sagt, att han skall förklara sig stå i alla stycken orubblig vid sin en gång fattade mening. Ingen är ofelbar, och ingen bör vägra att öfvergifva en åsigt, mot hvilken goda skäl tala; men om en representant sålunda viker ifrån det program han framlagt för sina valmän, så bör han kunna säga till dem: Jag har i det eller det ämnet kommit till en förändrad öfvertygelse, och se här de skäl som förmått mig dertills. Man har icke tillförene här . landet varit så blygsam, att man. icke dristat redogöra för sin offentliga verksamhet. Det har vavit vanligt att man vid slutet af riksdagarne sammankallat sina valmän och redogjort för den andel man haft i behandlingen af de frågor, som förevarit. Hvarföre skall man ej lika väl kunna på förband sifva tillkänna sin åsigt i vissa stora frågor? Detär tvifvelaktigt ganska mycket, som man kan hafva klart ör sig äfven före riksdagen och hvarom man kan redan då meddela sig med valmännen. Jag tror följiktligen, att valmännen kunna ganska väl önska få vöra kandidaternas tankar, och kandidaterna ganska äl framträda för att gifva dem tillkänna, och att letta skulle vara ganska upplysande för de förra, utan