Aftonbladet – 22 augusti 1859, sida 3

furstarne, den genom det galna årets, Mars Istorm till privatlifvet undanträngde och de Inu regerande, skola just icke synnerligen äl Iska hvarandra. Onda tungor i Minchen h mycket att i detta afseende berätta. Konun; Max, påstås det, bygger af afund mot sin far Isom anlade den sköna Ludvigsvägen, dei praktfulla nya Maximiliansvägen, som skal ledas öfver Isar och genom den herrliga, ut för Tyrolerbergen nedstörtande flodens fal göra ett synnerligen imponerande intryck Konung Ludvig har ännu aldrig vid sina be sök i Mänchen beträdt denna under arbet varande väg. Icke heller skall konung Lud vig någonsin vilja vid sina besök i målare ateliererna betrakta de taflor, som hans soi beställt af Minchens konstnärer, utan bruka med afsigtlig missaktning gå dem förbi. Vic exkonungens hof påstås det äfven, att den re gerande konungen icke har mycket begrep om konst, och detta smickrande hofmäns om döme tyckes icke sakna all grund, ty kompe tenta personer medge väl, att konung Ma gör sitt bästa för att lära sig något på kon stens. område, men att det ej är hans fel, at hans bemödanden ej krönas med önskad fram gång. Utom detta ej så synnerligen allvar samt menade sqvaller i Minchens salonger hvilket emellertid har sin pikanta sida, är de båda konungarnes politiska oenighet allbekant Konung Ludvig brukade under sin regering kokettera med de nationella tyska tendenserna Man vet icke; att han någonsin vidtagit några verksamma åtgärder eller öfverhufvud gjort någonting till förmån töt en allvarlig reform af förbundsförfattningen eller till förstärkan: e af Tysklands makt. Han besjöng Tyskland i verser, som blifvit mera kända för sin barocka participialkonstruktion än för sitt högst tvifvelaktiga poetiska värde — detta är nästan allt. Men i samma mån ansvarigheten med hans afträdande från regeringen försvann, växte konung Ludvigs hänförelse för det tyska fosterlandet. Under den sednaste af det italienska kriget förorsakade krisen gaf sig denna den kunglige privatmannens något sena: entusiasm luft med ovanlig styrka och bidrog att öka exmonarkens popularitet. Rykten voro i omlopp om häftiga uppträden, som skulle förefallit mellan far och son. Enligt dessa med afsigt spridda on dits skulle konung Ludvig i starka ordalag klandrat den bayerska regeringens politik och betecknat ett oförtöfvadt fördragsmässigt anslutande till Österrike samt uppträdandet mot Frankrike såsom den enda väg, hvilken ära och patriotism måste utvisa. ÖOenigheten underblåstes af alla krafteraf det i Bayern ganska verksamma ultramontana partiet. Detta parti blef högligen uppretadt genom den senaste ministerförändringen, hvartill oppositionen inom bayerska kammaren tvang konungen, då ovädret hotade bryta löst i Europa. Det visste, att konung Ludvig ångrade sin tronafsägelse och i de ensliga, skuggrika alleerna i Berchtesgadens park eller i vinterpalatsets i Wittelsbach höga och tysta gemak längtade tillbaka till den kungliga maktens retande njutningar, Till denra verkan af furstlig ledsnad, hvarigenom nedstigandet från. tronen smärtsamt uppfattades såsom en öfverilning, sällade sig folkets misstroende mot det för otyskhet beskyllda regeringssystemet, för att framlocka en öfversvämning af oroande rykten. Man motsåg en tid bortåt i Mänchen en revolution, som. skulle ha funnit en förevändning i hbofvets och regeringens förment mot Frankrike vänliga tänkesätt, men i sjelfva verket hade helt andra syftemål, än som förespeglades -den tyska nationen. Den preussiska mobiliseringen och Preussens till tyska förbundet framställda förslag, enligt hvilka, såsom bekant är, äfven Bayern skulle deltaga i truppuppställningen öch det eventuella uppträdandet, förorsakade ett kort afbrott i dessa hemliga intriger och tvang den ultramontana ligan att åtminstone ajournera sina planer. Då emellertid Preussen icke genast efter mobiliseringen slog till, utan först ville komma på redig fot med Österrike i afseende å de reformer det borde-bevil:a, så skulle man sannolikt åter på det gamla sättet börjat på med sina smädelser. De orimligaste rykten sattes också åter i omlopp. Men man ville ännu alltjemt betrakta Preussens hjelp såsom en vasallstats, som måste marschera efter skyddsherrens order och icke vara:berättigad att uppställa några vilkor. Man visste, att ett dylikt deltagande i kriget af Preussen skulle inom eget land och i hela norra Tyskland beröfva Fredrik den stores monarki mångas sympati, och man hoppades således på. det tredubbla. resultatet: ett betydande militäriskt understöd, en preussisk diversion vid Rhen samt — minskadt ansende för Preussen, då det icke sjelf ständigt uppträdt för tyska intressen mot Franka hotande supremati, utan efter Österrikes order. Preussen vägrade att lämpa sig efter dessa planer, man vidtog mått och steg efter sitt eget sinne att i rätta ögonblicket bjuda Frankrike spetsen. Då inträffade underrättelsen om freden i Villafranca och gjorde slut både på Preussens förehafvande samt på de sydtyska, ultramontana intrigerna. Österrike beskyllde öppet Preussen för att i förbund med de öfriga neutrala makterna ha velat förelägga Österrike ogynnsammare vilkor än som Frankrike erbjöd. Den sydtyska pressen gaf, såsom här ofvan är omnämnåt, uttryck åt den-allmänna harmen öfver detta förmenta förräderi, och Preussen skulle oåterkalleligen göras till den allmänna syndabocken. Då offentliggjordes de preussiska diplomatiska handlingarne kamt