Aftonbladet – 22 augusti 1859, sida 3

vagnen, tilltalade vännerna på god franska och underrättade dem att deras väg gick öfver bergen. Mitt folk, tillade han, skall taga er packning om hand. Det tviflar jag icke på, -svarade Harold skrattande, ty han påminde sig varningen rörande deras penningar och dyrbarheter, som främlingen gifvit dem på hotellet i Bayonne. Smugglaren drog tillsammans sina ögonbryn. Vi äro smuglare, senhor,, sade, han, och icke röfvare. Om I saknen så mycket som af en maravedis värde vid ankomsten till San Estoban, så mån I taga mitt lif. Hvem har någonsin hört att en bask svikit någons förtroende ? v Så otroligt det ock må förefalla, var detta ej ett tomt skryt, Ehuru många vilda karakterer finnas ibland dem, brottslingar, som blifvit dömda till döden i Frankrike eller i Spanien — män, som hafva ringa aktning för ett menniskolif — så skulle de dock aldrig vara uti stånd att svika den,som visat dem förtroende. Mulåsnor blefvo nu framförda och kuriren satte sig upp. De resandes saker, som skyndsamt blifvit tagna af vagnen, lastades på andra. Harold och hans vän ville ej hafva mulåsnor; de föredrogo att gå till fots. Just då sällskapet var färdigt att börja stiga uppför berget, syntes en man komma hastigt. ridande. kbarlarne stode med fingret på hanen. Det visade sig emellertid. vara Clen ent. Jen carlistiskespionen från Bayonne. Han hade. ridit förut, föratt underrätta. dem. at! polisa sentea O:Pray övar deta på spåren. Det hade Rlurts siar oc och general Hatvpes trupper voro på benen: Sä sycket: acreo, Utropade anföraren, sIcke 3 som vågar sig öfver gränson, skall lefva fur att vändafom och sqvallra