Aftonbladet – 17 augusti 1859, sida 2

Än den andre? Jag känner icke honom. . Men det gör jag, inföll James; det är 2zigenaren Jack, den der skälmen, som ville slå mig i går, för att jag gycklade litet med honom ute på slätten. Hvad kan kapten Helsman behöfva hans hjelp till? tänkte Kit för sig sjelf, och hans hjerta klappade med hastigare slag, då han gjorde sig denna fråga. Om han följt ögonblickets ingifvelse, hade ban sprungit fram: och genast fordrat fångarnes frigifvande; hans följeslagare höll honom dock tillbaka. , Kom ihåg, att vi äro öbeväpnade, sade denne... Låt dem först gå in i huset. Nej, vi äro icke obeväpnade, utropade unga Watson. Jag tog med. mig min. fars stickert, och han framtog detta vapen, som han haft gömdt innanför sin jacka, samt gaf det åt Kit, hvilken för ändra gången ville hafva. sprungit fram i månljuset och förrådt deras närvaro, om. icke Charley: haft nog sinnesnärvaro att hindra honom. Låt oss vara varsamma Kit; de skola endast blifva mer på sin vakt, om vi nu yppa oss, och så skola vi kanske framkalla det onda vi vilja förhindra. Vänta tills de äroinkomna, säkert finns det mer än en dörr och troligtvis äro de icke alla stängda; i alla fall känner Kelf dem, och han för oss dit vi kunna skaffa oss inträde. a Ja, du har rätts, mumlade den unge mannen med en suck af otålighet; jag tror att du har rätt — hbaf tålamod med mig! Hans vän tryckte hans shand, och, de .stannade. qvar i den skyddande skuggan till dess kapten Helsman och Jack ingåtti huset, hvarefter de, åtföljda af de båda gossarne, skyndsamt nalkades det.