Aftonbladet – 15 augusti 1859, sida 3

sådanagverkliga lagbrott, som i krigsartiklarne omtalas ; och; enligt -desamnitia,. tillhöra: domstols behandling. :Uti,detförslag till förord ning öm istöld och rån, som komiten likaledes I hade sig uppdraget ätt uppgöra, blefvo ej heller de för dessa brott förut stadgade kroppsstraff. bibehållna, utan i stället fängelse och straftarbete använda; och då detta förslag numera: blifvit af KK. M. huöfvudsakligen gilladt, torde man Kunna hoppas att vid den sånnolikt snart förestående revisionen jemväl a! öfriga delar afstrafflagen för krigsmakten enahanda grundsats Skall blifva följd och tillämpad. . I-fråga åter om den extrajudiciella bestraffningen, hvilken Har till ändamål mindre ätt ibestraffa verkliga brott, än att uppehålla krigstukten och skyndsamt återställa den. om den någon gång brytes, fann komiten mot kro psagans totala efskaffande betänkligheter möta af den vigt, att den ej tilltrodde sig kunna, åtminstone för närvarande, tillstyrka en slik åtgärd. Vid redogörelsen för sina åsigter i detta afseende yttrar komitån i sitt betänkande: Då schavottoch andra dermed jemförliga straff, såsom den felandes fastbindande vid master eller träd, eller hans inneslutande ibur, krumliggning och mera dylikt, som man på några ställen sökt inom krigsmakten använda i stället för kroppsstraff, torde anses lika mycket, om ej mera förnedrande än dessa sistnämnda, och således ej vara att framför dem föredraga, skulle följaktligen, i händelse all kroppslig jaga upphörde, arrest och fängelse blifva den endå bestraffning, som i ordningsmål kunde tillåmpas. Vid många tillfällen torde dock tillgång saknas till tjen liga arrestoch fängelserum. Vid andra åter synas sådåna straffs användande ej vara ändamålsenligt eller lämpligt. För vidmakthållande af krigstukt och ordning inom en samlad truppstyrka är deti allmänhet af vigt ej blott att fel och försummelser blifva bestraffade; utan äfven att bestraffningen genast verkställes, på det dels den felande må skyndsamt återföras till ordning, dels hans kamrater, som erfara att hvarje försummelse omedelbart åtföljes af näpst, deri genom må erhålla en ytterligare sporre till noggrant iakttagande af sina skyldigheter. I krig, under längre tåg samt om skepsbord, då hvarje öfverträdande eller åsidosättande af tjenstepligten kan medföra oberäknelig skada, är det isynnerhet nödigt att krigs tukten på det strängaste upprätthålles, men just vid dessa tillfällen saknas vanligen tillgång på tjenliga rum för arreststraffs verkställande, och om då ej nägot annat straff kunde tillämpas, måste således uppskof med bestraffningen ske. Den menliga inverkan, ett sådant uppskof kan medföra, är lått att inse. Af den, som vid dylika tillfällen ej af egen ambition känner sig uppmanad att noga fullgörå sin pligt, utan visar olydnad, tredska eller försummelse, lärer nemligen ej kunna förväntas att han genom ett blott ho om en bestraffning af några dagars eller veckors arrest, som ofta först i en obestämd och aflägsen framtid kan verkställas, varder återförd till lydnad och Ordning. Just vid förseelser af svåraste art, der ett skyndsämt återställande af den brutna ordningen är mest af behofvet påkalladt, torde en sådan verkan af straffhotet desto mindre kunna beräknas, om den felande, hvilkån redån för det begångna felsteget gjort sig skyldig till arreststraff i dess högsta mått, visste att en fortsatt försummelså ej ens kunde föranleda någon tillökning i det ådömda straffet. På såmimna gång således all utväg saknades att tvinga den felande till fullgörande af sina åligganden, hade man derjemte att befara, det hans kamrater, som sågo hönom lemnas ostraffad. under det deras egen tjenstgöring genom hans försummelse förökades eller försvårades, kunde känna sig hugade att följa den brottsliges exempel. Men äfven om straffet genast kunde verkställas, synas dosk många betänkligheter angående dess lämplighet möta. Under en trägen och ansträngande tjenstgöring kunde nemligen några dagars arrest lätt blifva betraktad snarare som en efterlängtåd hvila än ett afskräckande sträff. Stråffets skärpning genom den felandes inneslutande i mörkt rum eller inskränkning i hans kost skulle deremot kunna hafva till följd att han, efter bestraffningens undergående, saknade kraft och förmåga att återvända till en -mödosami sysselsättning; och straffet skulle således komma att i ej obetydlig mån drabba den felandes oskyldiga kamrater, hvilka vid tjenstens upprätthållande komme att sakna det biträde de af den bestraffade bordt kunna påräkna. Så blefve naturligtvis i ännu högre grad fallet om längre tids arreststraff tillämpades och den straffade under tiden förbjödes att i tjenstgöring deltaga. Tilläts honom åter att under strafftideh fortfarande göra tjenst, bkulle straffet vid många tillfällen förlora all betydelse, enär det ej sällan lärer inträffa att annan 1edighet från tjenstgöringen ej kan beviljas, än som erfordras för en nödtorftig hvila, och dertill bereder ofta arrestrummet lika godt, om ej bättre, tillfälle än nånskapets vanliga gemensamma sofplatser. För ipprätthållande af behörig krigstukt, särdeles vid de tillfällen, då deraf göres största behof, synes det derföre vara oundgängligen nödigt att vederbörande befälhåfvare lemnas makt att, utom arrest-och fängelsestraff, äfven kunna, då hinder för dessas tilämpning möter, använda någon annan, snart öf. vergående men ändock verksam bestraffning; och då någon dylik, mera lämplig än kroppsaga, af komiten icke kunnat utfinnas, har komiten således, för nämnde ändamåls vinnande, funnit sig nödsakad btt i sitt förslag bibehålla prygeloch daggstraffet. I fred under vanliga förhållanden, då sådana hinder och svårigheter att tillämpa arrcststraff, som här förut blifvit anmärkta, ej äro för handen, här komiten väl-ansett detta scdnare straff företrädesvis böra begagnas. Emot såväl dess utsträckning till lång tid, som dess intensiva skärpning möta dock alltid de betänkligheter här ofvan omtalats. Och då lindriga arreststraff, efter hvad erfarenHeten visat, bfta innefatta föga verksamma medel att hos en trög eller trotsig natur framkalla lydnad och ordning, har homiten äfven ansett den svårare straffarten, prygel, böra tillåtas i den händelse någon, oakfadtundergånget arreststraff i dess högsta mått, ej låter sig deraf rättas, utan ånyo beträdes med gröfre. förbrytelser. I sammanhang härmed bör komiten icke lemna oanmärkt, HKurusom vid de indelta regementerne, under det de äro förlagda på foten, i allmänhet saknäs rutti till arfeststräffs verkställande för disciplinära förseelser. Så länge detta förhållande fortfar, kan således i ordbingsmål ej å manskapets tillämpas annän bestraffning än prygel. Komirens önskan och förslag att i möjligaste måtto inskränka detta sednare straffs användande skulle således komma att i, väsentlig mån förfelas, om nämnde hinder för arreststräffs verkställande ej varder undanröjdt. Enligt hvad komiten inHerntat, Bär för .dettå ändamåls vinnande blifvit ifrågasatt att uti. länseller häradsfängelserne anvisa vissa rum till begagnande af soldater, som undetgå extrajudiciel bestraffning. Komiten tror dock för sin del denna utväg ej vara fullt lämplig. Om nämligen dylik bestraffning borde i då allmänna fängelserna verkställas, skulle oftä; genom deras aflägsenhet från Anta RET BRA FAR RT hr KIA Pra ra