Aftonbladet – 13 augusti 1859, sida 3

sjunkande mod. Jag ser en afgrund, framför oss, men jag vet att försynens starka arm kan hindra oss att falla, eller rycka oss från dess brant. Hvem vet, om icke i detta ögonblick, då vi mest förtvifla, dess mäktiga sköld är utsträckt öfver oss?, Detta var ett vädjande till Näncys gudsfruktan och framkallade äfven åsyftad verkan: den stackars flickan borttorkade sina tårar och -förebrådde sig äfven att onödigtvis hafva väckt sin medfänges oro. Litet föreställde: hon sig, hur länge samma fruktan herrskat i dennas själ. I detta ögonblick hördes tunga steg itrappan; det var Kelf; hvilken som vanligt kom med deras , aftonmåltid och en lampa för qvällen. De samtalande. lyssnade med klappande hjerta, tilldess de igenkände honom. Bet Amos långvariga uteblifvande oroade dem. Kunde hon hafva blifvit bortskickad, frågade de sig sjelfva, för att sätta deras fångvaktare i stånd att bringa dem om lifvet, utan fruktan för att hindras eller tppfäckas? Ynglingen kom in och satte brickan på bordet. . Det låg ett ovanligt uttryck af förnöjelse öfver hans drag; han nickade,log och pekade på maten, liksom: han velat uppmana dem att äta. Vi äro ej hungriga, sade miss Cheerly. Icke hungriga! upprepade gossen, med en min af ytterlig förvåning, som om detta varit någonting han ej kunde fatta; Jem är! alltid hungrig, han. Goda fruar äro sjukan Ja sjukan, svarade den faderlösa med en djup suck; sjuka i hjertät. Ur stånd att längre dölja den känsla, hon så länge bemödat sig att bekämpa, utbragt den stackars . flickan i tårar och gtret bittert vid sin väns bröst. Det är jag som upprört er med min dåraktiga fruktan, utropade Nancy med. djup sjelfförebråelse. Förlåt mig; jag kan nu le ät min oro; här är intet skäl till fruktan — Jag är säker att det icke är det; hvem skulle