Aftonbladet – 13 augusti 1859, sida 3

tj Det har gått med svenska adelns skapels I såsom med jordens daning: i allmänhetlång samt och regelbundet. Men i ena som i an dra fallet märker rean då och dåens ns i . då XI kreerad en massa af adelsmän för att beberrska rid darhuset; den andra, då Ulrika Eleonora vill hafva konungakronan öfverflyttad på sin äl I skade och otrogne gemåls, Fredriks hufvud Joch fördenskull en stor mängd presentabl T herrar af temlig obetydlighet gjordes till för I stärkningsmanskap på riddarhuset. Gustaf III: I revolution förskaffade jemväl landet någr Inya adelsmän af hans medhjelpare vid 177 års statskupp. Utan tvifvel finner man, för många adlig ätter en stamfader af odödlig förtjenst, me så ges det å andra sidan hundratals, hvilki fantingen blifvit nobiliterade af förenämnd uteslutande politiska skäl eller endast för tro gen och trägen hoftjenst. Många ätter hafv: råkat uti sådant lägervall, att det utan tvifve vore förmånligare för dess medlemmar at blifva qvitt ett adelskap, som endast genera dem i den låga samhällsställning de inuehåf va. Genealogierna äro mycket talande både i det ena och andra hänseendet. Den sjelf skrifna: kortheten i deras uppgifter om de resp personernas lefnadsöden och förtjenster gö1 att de senare synas obetydligare än de kanhända i sjelfva verket varit. De äldre anteckringarne. hafva ofta en makalös naivetet. Vi tro att det skall roa läsarne att se en och annan strof, tagen ur högen?, som man säger. Bland utgångna adliga ätten af Acrels förfäder nämnes kyrkoherden Israel Olai Åkrelias, om hvilken ingenting annat är att märka än att han var fem gånger gift och att fyra af hans hustrur dogo ifrån honom inom fjorton år. — Om utgångna adliga ätten Adelhjelms stamfader, rådoch handelsmannen i Stockholm Mathias Bergman, förmäles att han blef gift samma dag som stora solförmörkelsen syntes. — Om ätten Adelskölds sta v.tader berättas md mästerlig korthet en historia, af hvilken Alexander Dumas skulle ha gjort tid små volymer; den lyder så: ?Anders Hansson, född i Skottland af en gammal adlig ätt. Han flyttade vid 14-års ålder, tillika med en äldre broder, ifrån Skottland, sedan hans föräldrar för ståtsbrott blifvit gripna; strandade slutligen vid Torekow i Skåne, hvarest hans broder drunknade, men han sjelf blef räddad af en murmästare, vid namn Hans, som arbetade i Båstad; derefter, och sedan han fått veta att hans föräldrar blifvit aflifvåde och deras gods indragna, qvarstannade han, döljande sin härkomst, hos ofvannämnda Hars Murmästare i Helsingborg, lärde sig hans handtverk och förälskade sig i häns vackra dotter, Oluve, med hvilken han gifte sig?. — Bröderna Gavelius blefvo adlade för sina förtjenster såsom förvaltare af enkedrottning Hedvig Ulrika Eleonoras ekonomi. Att man redan i den gamla goda tiden förstod sig på att göra vinstgifvande äktenskapsaffärer synes af anteckningen om den ryktbare diplomaten riksrådet Adler Salvius, att han gifte sig 1620 i Stockholm vid 30 års ålder med den rike handelsmannen och guldarbetaren Lorentz Hartmans 60-åriga enka, Margaretha Pedersdötter Skuthe. Hon följde sin sednare man på hans många resor och legationer; och bar till S:t Nikolai kyrka i Stockholm, såsom testamente efter honom, skänkt den af honom bestälda och i Augsburg förfärdigade, mycket präktiga och med silfverbilder och sirater prydda altartafla, som der ses och hvilken säges kostat 80,000 rdr. — Åtskilliga exempel kunna uppletas på att förfäder samlat rikedomar, hvilka efterkommande förstört. Se här ett: Hans Bartels, född i Schönburgy kom till. Sverge och blef handlande i Stockholm; död 1664 derstädes. Om honom var den berättelsen i slägten, att då han i ynglingaåren kom såsom en fattig handelsexpedit till Stockholm, hade han, antingen för det han gått vilse eller ock ej varit angelägen om annat: nattqvarter, en afton lagt sig att sofva på en brädbög vid Kornhamn, då ban drömt att han just der på platsen byggt ett stenhus och ett annat shedt emot, hvilken dröm icke allenast gick i fullbordan, utan förvärfvade han sig äfven dertill flera hus och en ganska stor förmögenhet i penningar. Till all denna rikedom skall början-ha varit, att han vid ankomsten till staden köpt sig en gammal knif, den han hvässte mot gatstenarne och sedan sålde med en obetydlig vinst. Hans sön blef adlad med namnet Ådlersköld; om en af: dennes söner finnes ingenting annat upptecknadt än att ban åt sig till döds af tjärnmjölk i Amsterdary 1680:, — Ungefär enahanda olyckliga slut fick den förste af ätten Adlersten. Han ändade nemligen sitt lif på det sättet att han, för att få upp ett ben, som fastnat i svalget, stälde sig på bänder och hufvud på golfvet, hvarvid han bröt nalsen af sig. Skälet för en Ågardhs nobiliterande finnes icke uppgifvet, men vi kunna tjena dermed. Rsvisionssekreteraren Carl Agardh blef förordhad till sekreterare hos bondeståndet vid 1809 års riksdag. Regeringen fann snart att mannen. ej var sinnad att låtasig begagnas för att styra bondeståndet. Man behöfde en medgörligare sekreterare, men kunde icke af