Aftonbladet – 11 augusti 1859, sida 2

sentant, nemligen sjelfständighet i karaktär och ställning, sansadt frisinnade tänkesätt, erfarenhet och insigter samt förmåga att göra dessa gällande. Dessa personer, som komiten ville tframställa såsom kandidater. vore: rådmannen Gråå och med. doktor Hagdahl. Ingendera af dem var närvarande. Hvad den förre anginge, så vore hans uppträdande inför valmännen i alla händelser obehöfligt. Rådmannen Gråå har under flera riksdagar varit representant för hufvudstaden i borgareståndet, de förtjenster ban såsom sådan inlagt vore allmänt kända och erkända, och den orubbliga fastbet och sjelfständighet han under sin: riksdagsmannabana ådagalagt, den frisinnthet och rättrådighet, nvarom hans offentliga verksamhet vittnade, stode öfver allt beröm från komitåns sida. Då doktor Hagdahl icke är så bekant för kretsens valmän, hade det varit önskligt, om han inför dem kunnat uttala sig; men då han är frånvarande på en resa i landsorten, vore detta icke möjligt. Kretsens förstärkta valkomitå hade emellertid enhälligt ansett honom uppfylla de vilkor, som erfordrades för en duglig representant, och att utsigt vore att kring honom kunna samla en majoritet. I valordningsfrågan, liksom i allmänhet, har han visat sig hylla frisinnade åsigter; då han uppgifvit all medicinsk praktik, har han fördelen att med högre vetenskaplig bildning kunna förena större ledighet för allmänna värf än som kommer på de flestas lott; ban har med förkärlek egnat sig ej blott åt landtekonomiska, utar äfven i sammanhang dermed åt nationalekonomiska studier; den sjelfständighet, som ligger i hans karakter och lynne, vinner ett ytterligare stöd uti en fullkomligt oberoende ställning, och man har vid ett sammanträde af samtliga komitåerna enhälligt varit ense derom, att han lämpar sig väl till representant i ett af de folkvalda stånden vid en riksdag, der det gäller att iakttaga god ekonomi och förekomma slöseri med folkets penningar. Ordföranden hemstälde derefter till de närvarande, om någon eller några ville rekommendera andra kandidater att komma i åtanka vid profvalet, och anhöll att hvar och en, som hade några förfrågningar eller anmärkningar att göra med afseende på de af komitån framstälda kandidaterna, måtte göra detta, då komitån, så vidt möjligt, skulle söka besvara desamma. Förre riksdagsmannen bokbindaren Lundh begärde nu ordet och uttryckte sin förundran deröfver, att komitn kunnat rekommendera personer till riksdagsmän endast derföre att de vore rika, och menade att detta stode illa tillsammans med de åsigter, som förut gjort sig gällande hos flertalet af de valberättigade, att intet afseende borde fästas på penningen, och att man blott skulle se på personen och dess beskaffenhet. Ordföranden fästade hr Lundhs uppmärksamhet derpå, att han genom sådana yttranden gjorde sig skyldig till det besynnerligaste missförstånd eller den gröfsta förvrängning af hvad som blifvit yttradt. Komitn hade visst icke rekommenderat någon kandidat, derföre att han vore i besittning af förmögenhet; det toge sig verkligen något eget ut, att från hr Lundhs sida höra sådant framkastas mot dem, som under valordningsstriderna oförtrutet kämpat för att göra personlighetens rätt gällande. Det hade blott i afseende på den ena af kandidaterna blifvit yttradt, att han, jemte det han vore sjelfständig till sin karakter, befunne sig uti en oberoende ställning; ertarenbeten hade tillräckligt vittnat, att det icke varit till mycken fromma för det allmänna, som ett antal personer i en beroende ställning, som gjort dem mer eller mindre afhängiga af regeringens vilja och hoppet om framtida fördelar och gunstbevisningar från regeringens sida, blifvit i borgareståndet invalda. Vore det emellertid hr Lundhs mening att det vore ett bestämdt fel hos en riksdagsmannakandidat, att han befonne sig i en oberoende ställning, så stode det honom fritt att uppställa någon annan kandidat, som han ansåge tillräckligt beroerde, för att passa till folkr epresentant. Hr Lundh upprepade ytterligare ett par gånger sina yttranden om rikedomen och personligheten o. 8. v. Tunnbindaren Norstedt uttalade sin förundran deröfver, att två personer, som han förr hört nämnas såsom kandidater för kretsen, nemligen kammakaren Schuldheis och skräddaren Årnell, icke numera vore ifrågasatta. Kammakaren Schuldheis upplyste med anledning häraf, att han visserligen på en till honom ställd förfrågan förklarat sig icke ovillig att framträda såsom kandidat, men endast i nödfall och såvida man icke inom distriktkomitån kunde förena sig om en lämpligare person, som tillika kunde ha mera utsigt att vinna en majoritet. Då nu en sådan kandidat vore funnen, som i hög grad förenade de egenskaper, hvilka gjorde honom lämplig till folkrepresentant, hade hr Schnidheis genast afstått från hvarje tanke på en kandidatur och uppmanade alla dem, som värderade frisinthet, sjelfständighet och duglighet, att rösta på doktor Hagdahl. Hr Norstedt anhöll derpå, att för sin del få uppställa och rekommendera hr Arnell som kandidat. Hr Lundh yttrade derpå något, som vittnade att han alldeles missförstått hr Schuldheis yttrande, samt förklarade derefter, att doktor Hagdahl, som utgifvit en skrift om mejerierna, RK ———— —LLX 2— We