Aftonbladet – 11 augusti 1859, sida 2

Nej, inte en shilling; ni har en gång förkastat dem, afbröt spanioren. Helsman bet sig i läppen af harm. Jag har ingen tid att öda bort med onödigt prat,; fortfor talaren. Tag ert beslut. Er åsyn är mig förhatlig — ni förpestar sjelfva luften ni inandas. Hvilken fördömd otur!h mumlade bofven. Tvärtom, ni är ju ganska lycklig, anmärkte hans gäst. Lycklig? Ja, lycklig, svarade grefven, ty hade jag ej gjort denna upptäckt, som ger mig makt att förkrossa er, kulle jag varit tvungen att döda er — att fläcka min hand med ett blod, som skulle vanhedra äfven bödelns. Jag ger er fem minuters betänketid, sade han och såg på sin klocka — brefven eller schavotten; välj nu. Och hvad borgen har jag för min säkerhet, om jag skulle besluta mig för att lemna dem? frågade mördaren med mörk blick. Ni har mitt ord; en af de personer, som vänta derute, skall följa er till Calais och se I att ni väl kommer ombord för att resa ill England. Medan spanioren sade detta, tog han ingen tund sina ögon från klockan. Kaptenen gick till ett skåp vid öfra ändan f rummet, öppnade det och tog fram ett aket, som han med uppretad blick kastade ;å bordet. Se der, tag dem! sade han. Spanioren stoppade klockan i fickan och ;röt förseglingen. Dessa äro ej originalvrefven, sade han efter att hastigt hafva granskat dem; odet är blott skickligt utförda efterhärmningar. Jag har inga andra, mumlade den förre. Det är rätt illa för er, svarade gentlemannen. Paris skall då snart få skådespelet af en afrättning, ty ingenting annat än originaen kan rädda er; har ni förlorat, eller lemnat dem ifrån er, så är ock ert sista hopp förbi. Dårel bedrägeriet duger inte mera nu.