Aftonbladet – 9 augusti 1859, sida 2

, I afseende på den för inträde i beväringsskyldigheten fastställda ålder är komitån öfverI tygad om riktigheten af det kongliga försla get-om denra ålders framflyttning till fyllda 121 år, men anser sig likväl, med afseende å senast församlade ständers i denna fråga uttalade mening, icke böra föreslå en förändring af gällande stadgar. Med afseende åter å den fålder, vid hvilken beväringspligten bör upphöra för beväringsmänskapet i allmänhet; anser kormitån sig icke hellet böra föreslå någon ändring af hvad i-detta bänseende nu är stadgädt; men den anser att beväringsskyldig, som otillbörligen undanhållit sig från mönstring eller eljest från fullgörandet af den. honoin. åliggande vapenöfningsskyldighet, skall vara pligtig att qvaf stå i-allmännabeväringen under 5 år från och med -inmönstringen och första Vapen öfningen, dock -ej längre-än tills han-uppnåit 40 års ålder. Åberopande staterådet Ebrenstams sjöbeväringslag, föreslår komiten vidare i-afseendepå -sjöbebäringen, ätt allt det rikets handelsflotta tillhörande sjöfolk, som vid mönÅstring är-å sjömanshus eller i inagistraternas rullor inskrifvet eller sedermera låtit sig derdstädes inskrifva, äfve som sjökaptener och styrmän, hvilka aflagt -sådana examina, som för befälhafvare och stytinän å enskildes handelsfartyg i författningarne stadgas samt mas skinister å ångfartyg, tillhörande enskilde personer eller -bolag,-skola vara skyldiga att i krigstid tjenstgöra vid Kongl. Maj:ts flotta från 20 till fylda 35 år, men tillika vara frikallade från all vapenöfning; hvilket stadgande dock icke skulle väta gällande för den; som före inträdet i sjömannayrket på -annat sätt till alla delar fullgjort sin. Leväringspligt. Det torde böra anmärkas att sjökaptener och styrmän af handelsflottan samt maskinister å ångfartyg hittills varit undantagne från den för. sjöfarande i allmänhet utsträckta. beväringsålder. Komiten har ansett den nu gällande bestämmelsen af 5 fot och 5 tums längd såsom ett oeftergifligt mått för en utskrifningsskyldigs approbation, innefatta en väsentlig afvikelse ifrån den allmänna beväringsskyldigheten och vara onödig, enär trossen, sjukvården o. s. Vv. alltidfordra en talrik och till väsentlig. nytta varande personal, på hvars längd, blott de för öfrigt äro friska och färdiga, ingenting beror. Då jemväl komiten sedermera antager beväringsmanskapets indelning i armns omedelbara förstärkning och dess reserv, så föreslår kömiten; att alla utskrifningsskyldige, som icke genom lyten, . obotlig sjukdom eller kroppslig svaghet äro till krigstjenst oförmögne eller ofärdige och på sådan gränd böra ovilkorligen kasseras, skola utan afseende på längden approberas, samt till följd häraf nu gällande -stadganden om ställande på tillväxt eller förbättring försvinna. Hvad angår frågorna om befrielse från beväringspligten och sättet att vinna sådan befrielse, så-vill komiten medgifva sådan, utom åt dem som höra under nästföregående punkts kategori, äfven åt de i allmän tjenst anstälde personer, Hvilka Kongl; Maj:t finner skäligt en sådan befrielse medgifva; vidare åt ordinarie cch extra arbetare vid några i nu gällande beväringslag uppräknade verk och inrättningar, hvilkas tillverkningar hufvudsakligen äro afsedde för :krigsbruk, såvida . anmälan -om: -desse arbetare göres en månadföre mönstring, — åt den; som under beväringsår önskar till främmande land utflytta — åt den, som i anseende till särskilta ömmande omständigheter söker befrielse från sin beväringspligt — samt slutigen åt andra beväringsskyldige, som, utan att vara af nu anförda orsaker fritagne från beväringspligten; dock önska befrielse derifrån, såvida de ers lägga en viss afgift till en s. k. beväringsfönd. 2 Komiten anser att den ovilkorliga skyldigheten för hvarje man att deltaga i vapenöfningar icke kan strängt upprätthållas, dels emedan den strider emot allmänna meningen och dels emedan de händer, som vunnit nödig skicklighet för sitt yrke, ej kunna utan stor -skada för det närähde elementet i staten ryckas från sina fredliga värf; attlegningsrättens antagande såsom enda utvägen att vinna befrielse från personlig beväringspligt medfört menliga följder, enär de legde vanligen både 1 moraliskt och militäriskt hänseende utgjort den sämsta delen af beväringsmanskapet; att det är obehöfligt att till armeåns omedelbara förstärkning Under fredstid öfva allt approberadt beväringsmanskap; att det måste anses såsom en -vinst för sjelfva beväringsinrättningen att under fredstid så mycket som möjligt befrias från de legde; att det för den, som åstundar befrielse, icke endast torde vara likgiltigt till hvem Han utbetalar hvad för detta ändamål utbetalas, utan ock en icke ringa fördel att i och med beloppets utbetalande till staten erhålla en verklig befrielse genom undgående af det ansvar för den legde; som med legningen är förknippadt; samt att det för staten icke kan annat än vara af stor vigt, att de medel, som erfordras för beväringsinrättningens fullkomnande, erhållas utan något ökande af de skattskyldiges bördor; och komiten har på dessa skäl föreslagit: det erläggandet af en viss afgift till en s. k. beväringsfond, hvilken skulle oafkortad användas endast lill befrämjandet af nämnde institutions rtveckling, måtte, i stället för den hittills stadgade legningsrätten, antagas såsom allmän grundsats för att under. fredstid vinna befrielse från personligt fullgörande af beväringspligten. Komiten anser att under nuvarande förhållande ett antal af högst 3000 man af den årligen approberade styrkan må tillåtas begagna sig af nyssbemälde rättighet. Fördelningen af det bestämda antalet skulle ske på det sättet, att folkmängden i samtlioa nrovinser. med nundan