Aftonbladet – 9 augusti 1859, sida 2

De göra förträffliga imitationer här i Parisn, var det ironiska svaret. Baronessan bet sig i läppen af harm. Ni har kanske rätt, madamep, fortfor han i samma ton. I alla affärer är det så godt att genast gå rakt på saken. Ni frågar hvad jag fordrar — endast en småsak — fem tusen pund. Hur-skall jag kunna skaffa en sådan summa?, Kaptenen log, som om huru och hvarest voro saker, hvilka på intet vis rörde honom: Jag har redan lemnat ifrån mig mina juveler,, tillade damen; dem uppoffrade jag vid ert sista besök, då ni lofvade att gifva mig dessa bref.; Jag tror väl att jag gjorde något sådant löfte,, svarade gästen kallt; men det var högst oförsigtigt af mig. Dessutom har jag varit olycklig i mina spekulationer sedan, och — med ett ord — jag måste hafva pengar. Om ni ej kan skaffa demp, tillade han, så vet jag att general de Courcies familj både kan och vill det.n Vilddjur! utropade Adelaide; det skulle döda min make. Stod endast min egen lycka på spel, så kunde jag trotsa er. Det skulle döda er make, säger nin, upprepade kaptenen långsamt; besynnerligt, att jag aldrig kommit att tänka på den saken förut; nu, sedan jag gör det, har jag verkligen lust att höja priset; hans arfvingar skulle med glädje gifva hvad som helst. Har ni då intet bjerta? utropade hans ofter förebrående. Helsmans ögon blixtrade till för en sekund, men, blicken blef snart kall och själlös som vanligt. Jag hade ett, men det blef förkastadtn, svarade han långsamt. Noga betänkt, hvad var ni väl egentligen att beklaga er öfver?