Aftonbladet – 8 augusti 1859, sida 3

tyckas de vilja säga, smen slutade hjertlöst. och af-Italiens vänner upprepas liksom af ech ett-doft: shjertlöst. Midtigenom ljudet af all denna -missbelå tenhet förnimmer man: nu, att kejsaren ämna inträda i Paris uti högtidligt triumftåg ispet sen för den tappra armån. Häruti bör ligge det mest retsamma af allt för den politisk missnöjde på samma gång som man uti et triumftåg under. förbandenvarande omständig dheter kan sägas hafva en trogen teckning a: en bland den nuvarande franska styrelsens mörkaste skuggsidor; man frågar så litet efte; den allmänna meningen och hycklar så oför synt, att man trots allt hvad man vet om de allmänna förakt, för hvilket man är ett föremål, likväl fräckt tager sig minen af att hafve gjort någonting. godt och allom behagligt. och — för att allt skall vara fullständigt — utbasunar man öfver verlden, genom alla sina lydiga redskaper, med hvilken gränslös hänryckning folket -helsat själen i det fulländade storverket. Det är precist samma claqueursystem som -blomstrar på de franska teatrarne och som förefaller svensken så vidrigt; och man ämnar här gå till väga efter samma ceremoniel som på ett vanligt caf chantant, hvarest det nemligen är strängt förbjudet att uthvissla äfven den mest misshagliga aktör: men cer det är en lätt sak för hvilken: privilegierad talang som -helst att blifva öfverhöljd af blommor, blött att ekonomien medgifver den att för sådant ändamål sätta tillräckligt antal buketter i händerna på sina förtrogna handtlangare. Det är föga värdigt dem, som stå i spetsen för ett stort folks öden, att taga teaterväsendets svagaste sidor till mönster. Utan tvifvel fräta sådana tillställningar på förtroendet mellån. regering och folk, ty folket känner hela bedrägeriet i botten; det vet ganska väl, att mängden af de uthängda fanorna svaja för betalning och att det sjelf indirekt får bestå hela grannlåten. Det kan omöjligen bära sig på längdatt så offentligen såra ett helt folks sjelfkänsla, ätt man liksom Jåter det -skrifva sitt namn under en handling, som det — må vara med rätt eller orätt — anser -för vanärande; ochså har döck Napo-i leon gjort ifrån början till slut, påstå parisarne. Trolöst — mena de granskande hans historia — har han svikit sina löften och ötverrumplatfrihetens väktare under deras godtrögna sömn, med list har han afväpnat dem och beröfvat dem nycklarne till borgen, och sedan ban väl hunnit-så långt, har han försåtligt slagit friheten och personliga säkerheten i tunga bojor och tvungit.folket att tiga. då han inför verlden . högt förkunnar att han! blott lyder folkets ön-kan, som numera, sedan han sjelf. påtagit.sig dess bördor, muntert skalkas, fängsladt i ljufva rosenband. I -denna anda talar man nu i-Paris, och bitterheten har med ens blifvit större än jag någonsin sett den tillförne. Missförstå mig nu icke! Jag betviflar för ingen del att icke franska nationen skulle kunna finna sig väl under en konservativ styrelse, som något hölle igen på dess i många afseerde stormande och okynniga ifver; men hvad den likasåväl som hvarje annat folk behöfver för jen lugn utveckling till ett bättre, det är en hederlig regering, som hade nog hjerta och Bbufvud att uti lagligheten söka ett föreningsband emellan regering och folk. Mången säger: men hvad skall man göra med :ett sådant oroligt folk? Det skulle visst icke lyckas att behandla detsamma hederligt. Man har då icke tänkt på hvad ett sådant yttrande innebär. Då man misströstar om att med ett sanningsfullt handlingssätt vinna sina afsigter, så griper man till lögnen. Man hyser då den vackra moralen att lögn är mera praktiskt användbar för att vinna: sitt mål än sanningen. Och detta skulle vara ett ädelt mål. Nej! man visar påtagligen en lutning it det osannfärdiga; ty man medgifver, utan tvifvel att man äfven med lögnen kan missIyckas, men man ger den dock företrädet) ramför sanningen uti sin praktiska moral. — Den, som icke på förhand har rätt klart för sig att det sanna är tillika det praktiskt klosaste i alla lifvets förhållanden — stora och. må — han borde söka upp en af de många l tater, der regeringen sätter sin egen beräkvande slughet i stället för en hoppfull saningsälskande klokhet. Han skall der se huru vårt det är för folket att till och med under ina alldagliga småbestyr undvika de ständiga restelserna att möta lika -med lika, att med ist och oärlighet värna sig mot en ränkfull egerings alla konstgrepp. Att under ett såant krig emellan regering och folk, med mer ler mindre dåliga medel, elaka :lidelser skola ppstå och -underhållas, det inser hvem som ill. Om den mindre försigkomne verldsboraren dervid dukar under, så bör det ej heler förundra — helst i de samhällen der det slaste af alla systemer, d.ä. spionerisystemet, r utbildadt. Tv frestelsen att hlifva regpn