Aftonbladet – 8 augusti 1859, sida 3

krössad, och att det låg i fransmänne:; att: skona eller tillistetgöra spillrorn för mindre än 2:1e: månader sedav sande österrikiska armån, som nu låg omkullvräkt öch-tiggde pardon. Uude sådana förhållanden komma en vacker daj underrättelsen om ett vapenstillestånd, och pa risaren läser i den officiella tidningen cn re dogörelse för de omständigbeter som !öran ledt detsamma. Franska flottann, heter det började operera mot Venedig och en ny ba talj framför Verona kunde bryta lös.i hvil ket ögonblick som helst. Fransmannen an togs böra inse att, dessa omständigheter vorc nog för att förmå en så blödig man: som de: ras kejsare att trogen sin moderata politik, af den österrikiska begära stillestånd förat undvika hvarje oryttig blodsutgjutelse,. Paris saren behöfde ej höra mera. Redan såg har Krimerfälttåget och den snöpliga fred son deraf följde, hägra i fjärran och Metternichs ande: kasta långa slagskuggor öfver de blodiga italienska fälten, under det Frankrikes sol med fläckad ;skifva ånyo gick ned i blod, utströende sina sista strålar öfver de fallne hjeltarne vid Mineios stränder, liksom sägande: trefaldt lyckliga de som: fallit för svärdet, Han började fråga sig om kejsaren, i likhet med Bengalens strypare,,hade en naturlig afsky för blod och derföre sände så många af Frankrikes söner att förruttna uti Cayennes förpestade klimat, om han, som vattnat Italien med sina landsmäns blod, under hela tiden vändt ryggen till, eller om det blott var vid åsynen af det österrikiska som han kände smärta, och detta först nu, sedan han så länge skrutit af att hafva vadat deruti. Kortligen, från första underrättelsen om att franska kejsaren begärt vapenstillestånd ansåg parisaren — såvidt jag kunde fatta — att högförräderi emot Italiens frihet och Frankrikes ära var å färde, och att kejsaren ånyo ämnade trolöst fläcka -sitt namn med en offentlig lögn. Troligen var icke jag den ende som råkade blifva vittne till en sådan stämning hos pariserbefolkningen. Man tycktes icke göra någon hemlighet af sina dystra aningar. Att tidningarne anade oråd kan man tydligen märka på den ifver och enstämmighet, hvarmed de alltifrån vapenstilleståndet framhöllo. kejsarens stora ord: om ltalien fritt till Adriatiska hafvet. Sannolikt var det icke heller till följd af en slump som de, just dagen efter sedan stilleståndet . blifvit afslutadt, fingo sig en liten påminnelse om att vara försigtiga i sina yttranden. De der ,lösöronenn, hvarom jag talade i mitt förra bref, torde hafva hört någonting som rådde styrelsen att icke försmå något slags försigtighetsmått. Det fanns väl i alla fall ingen -som kunde tro att hans olycksprofetia så snart skulle gå i fullbordan. Freden öfverraskade alla i mera än ett afseende. Det var nemligen lätt för hvem som helst att upptäcka med hvilka känslor fredsposten mottogs; man behöfde för detta ändamål t. ex. endast begifva sig ill de ställen der de officiella telegrammerna lerom voro anslagna och se med hvilken ndignation. och modfäldhet hvar och en gick vort derifrån efter slutad läsning. Parisarens itbörder och mimik voro här ganska talanle, isynnerhet :som de understöddes af en oraflik tystnad. Dessa uppträden hade imina j;gon någonting ängsligt och hemskt och kunna på visst sätt förliknas vid den scen som uppstår ti ett rum, der en kär vän ligger tröstlös fver den nyss timade förlusten af :sin närnaste anförvandt; man såg betydelsefullt på wvarandra, men man yttrade icke ett ord, och latligen återgick man under en suck till sina vardagliga sysslor. Men det var icke här let milda vemodet, som omgifver dödsbädlen, det var en demonisk förtviflan, som taade om hot och förbannelse genom blodprängda och vildt rullande ögon. Det måtte afva känts mindre välsmakande för kejsaen, ifall han menade väl, att genom spioner få nderrättelse om med hvilka otacksamma känlor hans folk mottog underrättelsen om den ycka han ämnade Italien och. den ärorika red hvarmed han trodde sig belöna Frankkes uppoffringar. Sjelfva ordet fred tyck8 till och med ljuda illa i mången franslans öra, och då jag t. ex. helt oskyldigt ttrade, att vi fått en vaeker fred, så fann 1 borgare detta så sårande att han i en bit-). r och tillrättavisande ton bad mig vänta ed sådana ord, till dess frågan vore afgjord. nnu var armån och Mac Mahon qvar i Itaen, menade han, och ännu hade de icke gift sin åsigt tillkänna, och skulle de också ta draga sig vid näsan, så funnos nog de Paris som från stadens alla vrår kunde rap;rtera sådana underrättelser, att vederbörande pg skulle taga sig betänketid, innan man rede till att underteckna det definitiva fredsatet. Kanske man öökså vill tvinga frana folket till hvad det icke önskar,, slutaban betydelsefullt. — Sådana. yttranden va utan tvifvel i dussintal kommit fram ide till Villafranca och S:t Cloud.Hvad m blifvit mig sagdt i förtroende kan jag wturligtvis icke omtala; men så mycket har g of att säga, att bitterheten emot hela igsföretaget, till följd af fredsslutet, knappast r. några gränser och att man under sina mtal med folk af hvilken samhällsklass som lst tror sig lefva i ett land der regenten r återupptagit och förverkligat Caligulas Ispråk : -omå de hata, blott de frukta. Jag: r åtminstone icke träffat någon, hvilken ke stämpladt freden sorh ett missfoster eller dingsdåd. De, som från början ogillade krit, sågo att hela krigstillställningen med FR BO Ma OA RN RE RA RR JR fö Nr ör RR RR tt RER a Fr a