Aftonbladet – 1 augusti 1859, sida 3

1 fästningen i fredstid skall -besättas af 600( man och i krigstid af 12,000 man österri. kare, preussare och badensare. Baden skal tillsätta ouvernör och artilleridirektörsbefatt ningen, Österrike befälhafvaren för ingeniörväsendet samt Österrike och Preussen ömsevis kommendant, hvardera för 5 år i sender Från. flera håll i Tyskland berättas, att 3 Frankrikes och Sardiniens vägnar kontrakte; om ganska stora hästleveranser blifvit uppgjorda med. åtskilliga hästbandlare; kontrakterna skulle verkställas, då de tyska armåerns demobilisera sitt kavalleri och artilleri. ÖSTERRIKE. Grefve Rechberg har låtit tillställa alla ut ländska regeringar texten till fredspreliminä rerna i Villafranca. Lombardiska gränsen gå! i rät linea ända till Po. — Wienerkabinettet har äfven genom en diplomatisk handling till de utländska hofven sökt rättfärdiga kejsar Frans Josefs ord i hans efter fredsslutet utfärdade manifest. Från Triest förmäles, medelst telegraf, att Lussin och Quarneriska öarne blifvit fullständigt utrymda af franska trupperna, samt att franska flottan afseglat. ITALIEN. LIndependance belge? berättar, att sardinska regeringen utnämnt chevalier Ambroix. sardinska senåtens vicepresident, till sin representant på kongressen i Ziärich, sedan, gevom Frankrikes bemedling, Sardiniens fullmäktige kommer att erhålla tillträde till kongressen, med lika rätt som Österrikes och Frankrikes fullmäktige. Detta Frankrikes bemödande att förskaffa Sardinien likberättigadt tillträde till Zäricherkonferensen bekräftas genom underrättelser från Wien. Sardinska regeringen har befallt öfverstarne vid -de piemontesiska regementena, att gifva afsked åt alla dermed införlifvade frivilliga, om de skulle önska det. Ehuru den afslutade freden tillräckligt förklarar denna åtgärd, så synes dock dervid äfven den afsigten framskymta, att dessa frivilliga, som till en stor del lyda under Parma, Modena, Toscana samt legationerna och äro väl inöfvade i krigstjenst, skola ega frihet att begifva sig till sina hemorter, der de kunna göra frihetens sak bättre tjenster, än om de qvarstå vid de sardinska regementena. Om de nu bildade provisoriska regeringarne i nämnde länder förstå att klokt begagna dessa krafter, så torde italienska frågans lösning, hvad Central-Italien beträffar, icke vara så nära förestående som mången förmodat. För öfrigt försäkra Napoleons intimare vänner, bland andra. öfverste Uipriani, som hade ett långt samtal med kejsaren, att denne icke uppgifvit sina planer, att bereda Italiens sjelfständighet, utan att han ämrar på andra vägar, än på slagfälten, fullfölja och genomföra densamma. Cipriani. säger, att man innan förloppet af en månad skall erfara handgripliga verkningar af Napoleons afsigters För Italien vore det tillräckligt om blott intervention af främmande trupper, så väl franska som österrikiska, förhindras. Från Ferrara berättas, att fanatiska prester söka uppvigla landets befolkning. En beväpnad skara, anförd af en prest, ankom till Fossalto, men blef ögonblickligen sprängd af den provisoriska regeringens trupper. Flera upproriska blefvo dödade samt presten sjelf och 30 af hans anhang tillfångatagna. Tillståndet uti Bologna skildras såsom mycket betänkligt. Befolkningen synes hafva beslutat, att förr våga det yttersta, än att återvända under påfvens myndighet. Om inga främmande trupper intervenera derstädes, så skall en dylik restauration ej blifva möjlig. Påfven skall endast kunna förlita sig på främlingsregementena, och dessa. äro svårligen i stånd att underkufva legationerna, hvilka försvaras af flera regementen romerska frivilliga, under Mezzacapos kommando. Denne general har med större delen af sina trupper aftågat till södra gränsen af legationerna, för att försvara dessa mot ett infall af schweizertrupperna. Förbindelsen mellan Rimini och Pesaro var afbruten. Uti förstnämnde stad stod en styrka af 8000 man frivilliga, för att bjuda spetsen åt de trupper, som påfliga regeringen kan komma att afsända till stadens återtagande. Påfven skall hafva anhållit hos konungen af Neapel om 2000 man hjelptrupper, för att bekänipa insurrektionen i Romagna. Påfliga regeringen har till de främmande makternas sändebud i Rom afgifvit protest mot tilldragelserna uti legationerna och Sardiniens inblandning. Rörelsen uti hertigdömena mot deras legitima furstars återvändande fortfar. Återkallandet af de piemontesiska kommissarierna, hvarom blifvit berättadt från Turin, är blott en formalitet, som ej lägger ringaste binder i vägen för den vidare utvecklingen af demonstrationerna och åtgärderna till förmån för dessa länders annexation under Sardiniens krona. Modenas officiela tidning offentliggör talrika adresser, hvaruti undertecknarne på nytt fillkännagifva för Sardiniens konung deras oryggliga beslut, att söka verkliggöra den så lifligt önskade föreningen. Modenas provisoriska regering har sändt riddaren Giuseppe Malmusi, advokaten Luigi Carbonieri och markis Camillo Fontänelli till bofven uti Turin, Paris och London, för att der uttrycka Modenas befolknings önskan, att hertigdömet Modena måtte blifva förenadt med Piemont. Hvad Parma beträffar, så vidtager man der redan åtgärder för detta lands fullständiga anslutande till Piemont. Domarekåren bar redan aflagt trobetsed åt konung Vietor Emanuel. 1