Aftonbladet – 1 augusti 1859, sida 3

om sir John Sellems välvilja och den förtrytelse han skulle känna, om han finge höra det våld, som blifvit begånget emot hennes vän, så hade Hon endast uttalat sin egen uppriktiga öfvertygelse. Hon trodde hvad hon sade. Detvar Emma som misstänkte bankirens nedrighet. Det var ej utan skäl kapten Helsman ansåg sina fångar vara i säkert förvar, ty qvinvan Bet var fästad vid hans intressen genom det starkaste af alla band — fruktan. Dessutom voro husets fönster icke allenast försäkrade emot alla så väl yttre meddelanden som inifrån rummen, utan en tung ekdörr afstängde trappan, som förde till deras kammare, från det öfriga af bygnaden, hvilken, som våra läsare känna, låg afskild i den omgifvande parken, som var ganska vidsträckt, ehuru åtskilliga delar deraf blifvit instängda och odlade. Nyckeln till denna ekdörr innehades alltid af deras fångvaktare eller hans hushållerska, hvilka endast öppnade den för att släppa in gossen Kelf, då han bar till fångarne mat eller bränsle eller andra förnödenheter, då de tillstängde dörren om bonom och afvaktade hans återkomst. . Ibland fick den stackars fånen stanna en timma i fångarnes rum, innan man ropade åt honom att komma ner. Vid ljudet af deras röst försvann åter den glimt af förnuft och medvetande; som Emmas och Nancys vänliga ord franskallat på hans ansigte, för ett uttryck af fruktan, och han lemnade hastigt rummet, 1 kväl icke utan att först kasta cn dröjande, tacksam blick tillbaka. Af de båda föngarne, som. så orättmätigt blefvo qvarhållna, var kansko den stackars sämmerskan den som smärtsammast kände förlusten af sin frihet. Den gyllne tråd, som under den senaste tiden flätat sig in ihennes